Från rektor och privatperson Per Eriksson

Upprop för stöd till akutboende för hemlösa I Lund

Vi är många som är allvarligt bekymrade över att vårt samhälle tyvärr fungerar så att hemlöshet uppstår och verkar svår att komma till rätta med. Vårt universitets forskare på området föreslår att man byter ut det nuvarande arbetssättet mot att i stället arbeta efter den framgångsrika modellen ”Housing first” i svensk tappning. Vi kallar det ”Bostad först, enligt Lundamodellen”. Ett tiotal kommuner är nu på gång att pröva denna metod och ändra sitt arbetssätt, däribland Malmö och Helsingborg.

På kort sikt måste dock en rad krafter hjälpas åt att lösa de akuta problemen med att vi har hemlösa mitt ibland oss. De finns även i vår universitetsstad Lund. HSB och Hemlösas förening hade ordnat ett akutboende på Bangatan i Lund. Härbärget var öppet under tiden 26/1 tom 26/3. Jag var där på besök, lördagen innan de hemlösa tvingades lämna lokalen, efter att man vädjat till universitetet om ekonomiskt stöd.

Tyvärr såg jag ingen möjlighet att universitetet skulle kunna använda sina anslagsmedel för att stödja verksamheten. Det vi däremot kan göra är att ställa upp som privatpersoner och med privata medel över en begränsad tid stödja akutboende för hemlösa. Jag har därför beslutat mig för att privat stödja arbetet med 500 kr i månaden under ett år och hoppas att ett hundratal ytterligare privatpersoner vill göra detsamma. Därmed skulle medel finnas för att kunna hyra lämplig lokal liknande den HSB idag ställt upp med. Övriga nödvändiga insatser är jag övertygad om att ideella krafter kan svara för – även om mot förmodan samhället inte skulle lämna något bidrag.

Per Eriksson

Privatperson och rektor för Lunds universitet

Naiv och romantisk? Kanske det.

Läser i lördagens Sydsvenskan om Maylis och Håkan som ska gifta sig på måndag. De måste lämna HSB:s källare mittemot stationen, en plats som varit deras hem en kort period under den kalla vintern. De är hemlösa. Jag tänker på hur det egentligen går till att bli hemlös. I mitt förra arbete förstod jag att steget kan vara ohyggligt kort. För mig med. Och för dig. Förlora ditt arbete, förlora din bostad. Så kort kan steget vara. Jag tänker ofta på det. Orättvist långt är steget i andra riktningen. Moment 22. Det har jag också sett många gånger. Bostad, sen arbete. Arbete, sen bostad. Inget arbete, ingen bostad och omvänt. Ge upp?

Utan kärlek - inget liv. När jag läser artikeln om Maylis och Håkans förestående bröllop, om deras oro för att inte kunna göra sig fina och duscha inför livets kanske viktigaste dag, får jag nog. Man ska inte oroa sig för det. Man ska vara pirrig och förälskad och tänka på sin bröllopsnatt. Jag länkar artikeln på min facebooksida och undrar om inte även mina vänner unnar Maylis och Håkan lite romantik. Mitt i allt det svåra? Det gör de! Vi får tag på ordförande i Hemlösas förening, Gertrud Anljung, på lördagseftermiddagen och får ihop en liten insamling till en bröllopsnatt på hotell. Jag tar en sväng förbi Grand Hotel (för det tycker jag blir fint) och frågar om de kan tänka sig att sponsra något litet? Väntar på svar. Orkar inte vänta och blir orolig för att vår lilla insamling inte ska räcka till. Skriver dessa rader och hoppas.

Varken mina vänner eller jag är så naiva att vi tror att en insamling till en bröllopsnatt på hotell är till nån stor hjälp i det långa loppet, när det gäller Maylis, Håkans och alla de andras hemlöshet. Men ibland är det lilla det stora. Resten får vi hjälpas åt med sen. Och visst är det viktigt med romantik? Så, om du kan, sätt in ett litet bidrag på Hemlösas föreningskonto: konto 5557-3711 och skriv i meddelanderutan "Bröllop".