Ingenmansland

Jag har ett nytt jobb. Och ett gammalt kvar samtidigt. Och flera ideella uppdrag. Jag vantrivdes inte med det gamla, så varför sökte jag ett nytt? Och varför upprepar sig detta som ett mönster...några år med samma uppgifter får liksom räcka? Har jag inget tålamod? Är jag bara rastlös?

Nu är det kaos och jag jobbar jämt...om inte på plats så mentalt. Är trött och lite stressad och finner inte fotfäste men gillar läget. Fel, inte gillar. Vråltrivs. Kanske till och med söker röran. Ingenmansland.

Har inte koll på något just nu...administrativa rutiner, mycket lite faktakunskaper, vet inget om hur politiker fungerar, hur mycket jag ska driva och hur mycket jag måste förvalta och hur det ska gå. Hur kan det vara möjligt att trivas?

Det gamla jobbet liksom rullde på. Hade förstått huvuddragen i uppdraget och sett dess begränsning. Tvingat mig att ta ställning till om det var detta jag skulle driva. Länge. Svaret blev nekande. Nån annan kan göra det bättre. Förhandlar fram att få ta med mig det viktigaste, in i det nya.

Det nya är verkligen nytt. Ingen vet och alla vet. Alla har åsikter. Jag vet ingenting om innehållet. Hur kunde de anställa mig? Jag har frågat. De säger att de gillar hur jag tänker. Jaha. Hur tänker jag? Haha. Inte ens det vet jag. Om de läser detta kanske de ångrar sig. Jag är lite rädd. Inte för utmaningen utan mer för att jag har magkänslan. Magkänslan ger sig tillkänna ibland när något är Riktigt Viktigt. När jag vet att jag kommer att ge allt jag har oavsett vad det kommer att kosta mig. Hur fel det än går och hur många misstag jag än gör.

Frågar runt. Vet ju så lite. Tycker om att vara den som frågar den som vet. Vet att den som får frågan tycker om att vara den som frågas och den som vet.

Varje gång jag måste byta process för att innehållet i det gamla tråkat ut mig eller för att jag inser att någon annan kan driva den bättre än jag, tänker jag att det nya är bra. Vill stanna där jämt. Men jag undrar nu om det är det nya som verkligen engagerar mig eller om det är så att jag letar efter att finna fotfästet i nya situationer där de inte funnits från början. Spelar det roll? Är det fel? Borde jag fundera på andra sätt att utmana mig själv?

Det är nytt att jag skriver ner sånt här. Kanske ett tecken på att jag beredd att stanna längre än vanligt? I uppdraget eller i erkännandet av min rastlöshet. Fan vet. Om det förstnämnda stämmer blir jag glad. Vill ju göra detta. Om inte, märks det ju om något år. Om det förstnämnda stämmer har rekryterarna läst mig bättre än vad jag själv nånsin har gjort eller lyckats med. Häftigt! Eftersom uppdraget handlar om att samordna det brottsförebyggande arbetet i Malmö inser jag att mycket finns att göra. Och behöver göras. Ska göras. Och jag hoppas innerligt att jag stannar. Tänk att nån tror att just jag kan göra det här.

Otur när vi tänkte?

Skrev idag en insändare till Sydsvenskan för att försöka få svar på vad Mats Helmfrid egentligen menade när han den 31 mars sa "Bostäder till alla lockar ännu fler hemlösa"..."Om vi skapar bostäder till alla hemlösa innebär det att det kommer hit fler med liknande problem från andra kommuner".

Jag vet inte om det var han som hade otur när han tänkte eller jag som hade otur när jag läste. Insändaren lyder:

"Alltså, jag måste haft otur när jag läste om hur du tänker? Måste ha varit mitt fel att jag utifrån det sista uttalandet läste att du menar att vi inte ska försöka ge oss på att lösa en utmaning kring hemlöshet av rädsla för och/eller trötthet över att en ny utmaning kan uppstå? Som vi faktiskt inte vet något om. Det är i så fall absolut även mitt fel att jag kopplar detta till en inställning kring fler samhälleliga utmaningar och stadens ambition att lösa dem. Eller så är det så att du hade otur när du tänkte? Så kan det vara. Tacksam om du kan leda mig rätt i detta oavsett vem av oss som hade otur i tänkandet?"

Vi får se om jag får svar på vem som hade mest otur :).