Protestantiskt dop med Dalai Lama

Drev italiensk krog för hundra år sedan. Det mest lärorika jag nånsin gjort. En dag kom Oscar och Britt Reuterswärd innanför dörren. Fast det hade jag ingen aning om då. Då som nu ligger mina konstkunskaper på en ytterst låg nivå. Oscars första kommentar glömmer jag dock aldrig. "Om jag betalar extra, kan jag då få en halv kycklingfilé?". Minns att jag skrattade högt och spontant åt detta. Och svarade: Äter man en halv så betalar man hälften. Kan du leva med det kan ni sätta er ner."

Paret blev stammisar och jag älskade att försöka få dem att stanna länge...med efterrätter, prat, grappa, prat, vänta-länge-påmaten, prat. Han tyckte att jag var vacker. Britt kluckade åt Oscars tramseri och var den vackraste 90-åriga kvinna jag nånsin upplevt. För Britt var en upplevelse. Oscar sa "du måste vara från Rom. Inte skånska. Skånskor stirrar med glupsk blick på den feta ålasoppan. Det gör inte du". Jag skrattade så jag skrek och var smickrad.

Detta har ingenting med saken och göra eller så har det det. För allt hänger ihop i alla fall. Jag blev gravid 1998 och det började synas 1999. När Oscar såg det sa han: "det där är en flicka och jag ska komma på hennes dop". Det blev förstås som Oscar bestämt och jag skickade en inbjudan till hennes dop, till Oscar och Britt.

Här måste jag göra en paus. Dop är inte självklart alls. Själv blev jag konstigt döpt som femtonåring som nån slags skum revolt (hahaha) mot hippiemamman. Tog extranamnet Saskia efter min allra bästa vän och efter Rembrandts fru. Men mitt barn, döpa henne? Den katolska fadern ville. Bjöd in släkten från Italien Jaja. Vi valde präst, Monalisa som är en fantastisk människa. Och präst. En sån där person som det känns ända ner i tårna att hon är speciell.

Dopdagen. Alla på plats. Domkyrkan. Oscar och Britt bodde fem meter från kyrkan. En massa folk. Luisa, redan nio månader och ålade i allas famnar när hon inte högljutt protesterade. Hon fick sina namn i faderns, sonens och den heliga andes namn "Luisa Ebba". Hem på fika hela gänget. Hippieföräldrar, italienska föräldrar, barn, vänner systrar och fan å hans moster.

Farfar från Italien som inte förstått ett dugg av dopet försöker konversera Monalisa som speciell. Så går alla till slut. Farmor tar till orda. Vad var allt det här? Kvinna, präst? Kyrka, protestantisk? Alora...då är barnet inte döpt. Det får vi göra om. Inte godkänt alltså. Jag skrattar så jag skriker och får knappt luft. Farfar också. Pappan och farmodern ovänner. Alla barn sover - döpta eller ej.

Det katolska paret Fossati åker hem till sitt italiensk-katolska liv i Milano. Mamman läser i tidningen att Dalai Lama kommer till Lund. Fan. Det kan man inte missa.

Står utanför Grand Hotel i Lund. Det är varmt och jag är inte ensam. Så kommer han. Han känns som Monalisa i sin utstrålning. Jag lyfter Luisa Ebba mot honom. Hon dreglar och han skrattar och säger "She smiles". Han klappar henne på kinderna och hon vevar med armar och ben. Hon gillar gubben!

Mamman tänker. Nu är hon döpt. Två gånger. Försäkrad mot vad man nu blir försäkrad mot eller med genom dopet. Ha, nu får farmor väl vara nöjd.