Från Puerto till Malmö

Likt de flesta i Lund födda 70-talister hade jag en mycket svalt för att inte säga obefintligt förhållande till Malmö under tonårstiden. Lund var självtillräckligt i min mening. Klostergårdens fritidsgård, Fäladsgården, Mårtenstorget, Folkparken, breakdance på jättestor utfälld skokartong utan skoaffären i centrum där OnOff nu huserar. Tillhörande blåmärken på ryggen efter idog backspinträning och visst ofrivilligt håravfall uppe på huvudet efter misslyckade headspin. Vidare arbetades det ideellt på Maximål och Master (hamburgerställen that is, där det mest exotiska på menyn bestod av elefantöron. Nej, falafel fanns inte att finna), med tillhörande positionering i hackkycklingordningen. Allt var inte en dans på rosor.

Åter till det obefintliga förhållandet till Malmö. För nästan precis sju år sedan satt jag på 131:an till Malmö för att gå på anställningsintervju. Inte utan fjärilar i magen. Mest av rädsla för att inte hitta rätt adress då. Fick jobbet.

Förspelsperioden eller om man vill, flirten, pågick i ungefär tre veckor. Sen var jag fast. Jag blev kär! Alltså verkligen...jag blev så kär i jobbet, arbetsplatsen, mötena och staden att jag på allvar övervägde att försöka förhandla fram att öppna verksamheten på helgerna. Orkade liksom inte vara utan. Men eftersom jag utöver denna förälskelse var och är ensamstående mamma till en på den tiden ganska liten flicka...fick jag ta förnuftet tillfånga och abstinensträna varje lördag och söndag.

Färälskelsen till Malmö är den andra av sitt slag. När jag var sjutton och åkte på semester till Puerto de la Cruz på Tenerife hände det också. Det förhållandet gjorde att jag tillsammans med min bästa vän flyttade dit helt sonika. Sjutton år gamla bodde vi i konstiga lägenheter, älskade att dansa till åtta på morgonen och därefter hoppa i Atlanten tillsammans med trötta, unga och vackra bartendrar och sen äta franska croissanter fyllda med tonfisk och majonäs och sen sova en sväng på svart lavasand på stranden.

Försörjningen stod McDonalds i Lund för. Innan Sveriges EU-medlemskap var det ajabaja att arbeta i Spanien. Svartjobb kunde föranleda inreseförbud i tre år. Bara dödsstraff hade varit värre för oss. Så när pengarna tog slut åkte vi hem och vände hamburgare tills vi kunde åka till våra drömmars mål igen. Visst hade vi en del informella inkomster även i Spanien...vi dansade. När dansgolven blev tomma var det vårt uppdrag att fylla dem med folk. Fantastiskt uppdrag för en exhibitionist. Lönen bestod i fri bar, en dröm för varje normal tonåring.

För min del blev lönen för mödan även en ung vacker spanjor som konstigt nog flyttade med mig till Lund och bodde här i fyra år. Det vill säga när vi inte bodde i hans enorma familj i Puerto. Mer om spanskt familjeliv en annan gång. Med facit i hand är förälskelsen i Puerto ändå av ett helt annat slag än kärleken till Malmö. Hade jag inte så ihärdigt åkt till Spanien under de där åren kunde det gått åt skogen för mig. Det vet jag. Fel sällskap i Lund och så där. Kanske räddade Puerto livet på mig. Det är definitivt en annan historia.

Förälskelsen i staden Malmö är mycket komplicerad. Utdragen och dynamisk. Aldrig stillsam. I en del terapiinriktningar talas om ramar, dvs det som på olika sätt ringar in den terapeutiska processen och relationen mellan terapeut och klient. Inom ramarna är innehållet skyddat och fritt. Tider. Hur lång terapin ska vara. Betalning. Ramarna kan beskrivas både som något som underlättar som försvårar processen. För båda parter. Alltså som något att vila i men som samtidigt provocerar. Ramarna mellan staden Malmö och mig är precis så.

Jag bor i Lund och arbetar i Malmö. Jag är vissa morgnar ambivalent över att åka in till Malmö om jag dagen innan upprörts över något staden gjort mig eller någon annan. Oftast är jag dock glad över att återförenas. Malmö, inbillar jag mig eller låtsas, är på motsvarande sätt glad ibland när jag kommer på morgonen och tänker att idag kommer den där Malin nog göra nån slags liten skillnad här. Andra morgnar kanske staden tycker att jag borde stannat hemma i lilla Lund eftersom jag inte på heltid engagerar mig och därför är en hycklare. Allt eller inget säger Malmö då. "Du får bestämma dig, bo här eller dra åt helvete". "Nej", svarar jag kanske då. "Kanske är jag till större nytta så här, när jag delvis betraktar dig utifrån?" Ibland kan jag då tycka att Malmö har rätt - att jag borde flytta. Känner svartsjuka gentemot alla dem som har Malmö helt och hållet. När jag åker hem på eftermiddagen känner jag mig alltså ibland som en svikare och ibland som en stark person som motstår Malmös frestelser. Slitigt men ganska roligt.

När jag ser tillbaka till tiden i Spanien ur ett vuxenperspektiv ser jag en aspekt som jag nog inte hade kunnat se eller förstå som sjuttonåring. Medmänsklig omsorg. De människor vi träffade och lärde känna ville oss väl. Förhörde sig om hur vi bodde och hur vi mådde. Följde oss hem om vi druckit för mycket. Bjöd hem oss på på middag. Trodde på oss och tyckte vi var modiga som valt att bo i ett annat land. De såg detta som självklart och som sin skyldighet som vuxna gentemot unga. Vi kände oss mycket välkomna, bekräftade och gav allt vi kunde tillbaka. Jag är helt säker på att det är så enkelt. Ge och du får. Ännu mer får du om din avsikt inte är att få utan att ge. Finns psykologisk matematik så är det kardinalformeln. Att det enkla ibland är svårt kräver en annan formel som jag inte har. Men det är en annan sak.

Idag är det jag som är vuxen i en ung stad. Malmö. Min förhoppning är att kunna ge något liknande till de människor som likt oss för hundra år sedan hade behov som vi inte visste att vi hade. Och egentligen behöver det nog inte ens handla om ålder. Man kan inte bygga någons självförtroende på beställning. Det händer liksom under tiden man möts och gör andra saker och kanske ses inte resultaten av någons insatser förrän i en blogg tjugo år efteråt. Så vadå? Om vi liksom de spanska och afrikanska personer vi lärde känna i Spanien, bara toktror på och bryr oss om Malmös människor idag...borde vi kunna flytta berg. Och fortsätta vårt dynamiska och stormiga förhållande till varandra. I ett Facebookinlägg förra veckan refererade jag till en författare som skrev om sitt komplicerade förhållande till Malmö...och hon uttryckte det som ett skuldförhållande där "båda tyckte att den andra kunde ha ansträngt sig lite mer". Det gillar jag. Att inte ställa krav kan innebära att man inte bryr sig. Och för egen del är det omöjligt att inte bry mig om Malmö. Jag hoppas att Malmö kommer att fortsätta ställa höga krav på mig.