Inbjudan till samtal om Akutboende för hemlösa i Lund
Tisdagen 8 juni kl 19.00
Diakonicentralen Ugglan, Råbygatan 17 i Lund
Den 29 mars stod att läsa i SDS att det akutboende i HSB:s lokaler vid Bantorget slog igen sina dörrar och en mängd hemlösa fick åter söka tak över huvudet varje dag. Tack HSB för insatsen och Hemlösas förening i Lund som tog ansvar för verksamheten. Att lokalen inte var godkänd för boende kan ni inte lastas för.
Hursomhelst. Händelsen med den stängda lokalen blev upprinnelsen till ett privat engagemang från lundabon Malin Martelius och Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, att starta en facebookgrupp som administreras av Malin och Per. Gruppen heter just Akutboende för hemlösa i Lund och har ca 340 ”medlemmar”.
En del möten har även skett in real life, mellan olika aktörer som på olika sätt arbetar med eller om man så vill mot, hemlöshet: Socialhögskolan, Stadsmissionen, Aluma, Hemlösas förening i Lund, Comintegra. Sammankallande har Malin och Per varit. Läs gärna mer om detta på facebook.
Den 8 juni kl 19.00 – nu på tisdag – bjuder vi in till en större träff i diakonins lokaler på Råbygatan (Ugglan). Målet med mötet är att komma närmare ett akutboende för de hemlösa i Lund. På de hemlösas villkor! Att kunna bo tillsammans när man är gifta, att kunna få bo med sin hund, att kunna ha tillgång till sitt boende även dagtid är viktiga och mänskliga behov.
Du är inbjuden för att Malin och Per tror att du har mycket att bidra med! Kortare varsel än så här kanske inte är möjlig, stundentvecka och allt. Men det är viktigt att vi ses innan sommaren. Försök komma! Om du känner fler som du vet kan bidra i frågan - vidarebefordra gärna mejlet!
Gå gärna med i Facebookgruppen; skriv i sökrutan ”Akutboende för hemlösa i Lund”….så kan du läsa vad vi gjort sedan starten i mars.
Hälsningar från Malin och Per
Malins e-postadress: malin_martelius@hotmail.com mobiltel.nr: 0733-694779
Pers e-postadress: perfiliperiksson@hotmail.com mobilnr: 0708-247106
söndag 6 juni 2010
torsdag 20 maj 2010
Protestantiskt dop med Dalai Lama
Drev italiensk krog för hundra år sedan. Det mest lärorika jag nånsin gjort. En dag kom Oscar och Britt Reuterswärd innanför dörren. Fast det hade jag ingen aning om då. Då som nu ligger mina konstkunskaper på en ytterst låg nivå. Oscars första kommentar glömmer jag dock aldrig. "Om jag betalar extra, kan jag då få en halv kycklingfilé?". Minns att jag skrattade högt och spontant åt detta. Och svarade: Äter man en halv så betalar man hälften. Kan du leva med det kan ni sätta er ner."
Paret blev stammisar och jag älskade att försöka få dem att stanna länge...med efterrätter, prat, grappa, prat, vänta-länge-påmaten, prat. Han tyckte att jag var vacker. Britt kluckade åt Oscars tramseri och var den vackraste 90-åriga kvinna jag nånsin upplevt. För Britt var en upplevelse. Oscar sa "du måste vara från Rom. Inte skånska. Skånskor stirrar med glupsk blick på den feta ålasoppan. Det gör inte du". Jag skrattade så jag skrek och var smickrad.
Detta har ingenting med saken och göra eller så har det det. För allt hänger ihop i alla fall. Jag blev gravid 1998 och det började synas 1999. När Oscar såg det sa han: "det där är en flicka och jag ska komma på hennes dop". Det blev förstås som Oscar bestämt och jag skickade en inbjudan till hennes dop, till Oscar och Britt.
Här måste jag göra en paus. Dop är inte självklart alls. Själv blev jag konstigt döpt som femtonåring som nån slags skum revolt (hahaha) mot hippiemamman. Tog extranamnet Saskia efter min allra bästa vän och efter Rembrandts fru. Men mitt barn, döpa henne? Den katolska fadern ville. Bjöd in släkten från Italien Jaja. Vi valde präst, Monalisa som är en fantastisk människa. Och präst. En sån där person som det känns ända ner i tårna att hon är speciell.
Dopdagen. Alla på plats. Domkyrkan. Oscar och Britt bodde fem meter från kyrkan. En massa folk. Luisa, redan nio månader och ålade i allas famnar när hon inte högljutt protesterade. Hon fick sina namn i faderns, sonens och den heliga andes namn "Luisa Ebba". Hem på fika hela gänget. Hippieföräldrar, italienska föräldrar, barn, vänner systrar och fan å hans moster.
Farfar från Italien som inte förstått ett dugg av dopet försöker konversera Monalisa som speciell. Så går alla till slut. Farmor tar till orda. Vad var allt det här? Kvinna, präst? Kyrka, protestantisk? Alora...då är barnet inte döpt. Det får vi göra om. Inte godkänt alltså. Jag skrattar så jag skriker och får knappt luft. Farfar också. Pappan och farmodern ovänner. Alla barn sover - döpta eller ej.
Det katolska paret Fossati åker hem till sitt italiensk-katolska liv i Milano. Mamman läser i tidningen att Dalai Lama kommer till Lund. Fan. Det kan man inte missa.
Står utanför Grand Hotel i Lund. Det är varmt och jag är inte ensam. Så kommer han. Han känns som Monalisa i sin utstrålning. Jag lyfter Luisa Ebba mot honom. Hon dreglar och han skrattar och säger "She smiles". Han klappar henne på kinderna och hon vevar med armar och ben. Hon gillar gubben!
Mamman tänker. Nu är hon döpt. Två gånger. Försäkrad mot vad man nu blir försäkrad mot eller med genom dopet. Ha, nu får farmor väl vara nöjd.
Paret blev stammisar och jag älskade att försöka få dem att stanna länge...med efterrätter, prat, grappa, prat, vänta-länge-påmaten, prat. Han tyckte att jag var vacker. Britt kluckade åt Oscars tramseri och var den vackraste 90-åriga kvinna jag nånsin upplevt. För Britt var en upplevelse. Oscar sa "du måste vara från Rom. Inte skånska. Skånskor stirrar med glupsk blick på den feta ålasoppan. Det gör inte du". Jag skrattade så jag skrek och var smickrad.
Detta har ingenting med saken och göra eller så har det det. För allt hänger ihop i alla fall. Jag blev gravid 1998 och det började synas 1999. När Oscar såg det sa han: "det där är en flicka och jag ska komma på hennes dop". Det blev förstås som Oscar bestämt och jag skickade en inbjudan till hennes dop, till Oscar och Britt.
Här måste jag göra en paus. Dop är inte självklart alls. Själv blev jag konstigt döpt som femtonåring som nån slags skum revolt (hahaha) mot hippiemamman. Tog extranamnet Saskia efter min allra bästa vän och efter Rembrandts fru. Men mitt barn, döpa henne? Den katolska fadern ville. Bjöd in släkten från Italien Jaja. Vi valde präst, Monalisa som är en fantastisk människa. Och präst. En sån där person som det känns ända ner i tårna att hon är speciell.
Dopdagen. Alla på plats. Domkyrkan. Oscar och Britt bodde fem meter från kyrkan. En massa folk. Luisa, redan nio månader och ålade i allas famnar när hon inte högljutt protesterade. Hon fick sina namn i faderns, sonens och den heliga andes namn "Luisa Ebba". Hem på fika hela gänget. Hippieföräldrar, italienska föräldrar, barn, vänner systrar och fan å hans moster.
Farfar från Italien som inte förstått ett dugg av dopet försöker konversera Monalisa som speciell. Så går alla till slut. Farmor tar till orda. Vad var allt det här? Kvinna, präst? Kyrka, protestantisk? Alora...då är barnet inte döpt. Det får vi göra om. Inte godkänt alltså. Jag skrattar så jag skriker och får knappt luft. Farfar också. Pappan och farmodern ovänner. Alla barn sover - döpta eller ej.
Det katolska paret Fossati åker hem till sitt italiensk-katolska liv i Milano. Mamman läser i tidningen att Dalai Lama kommer till Lund. Fan. Det kan man inte missa.
Står utanför Grand Hotel i Lund. Det är varmt och jag är inte ensam. Så kommer han. Han känns som Monalisa i sin utstrålning. Jag lyfter Luisa Ebba mot honom. Hon dreglar och han skrattar och säger "She smiles". Han klappar henne på kinderna och hon vevar med armar och ben. Hon gillar gubben!
Mamman tänker. Nu är hon döpt. Två gånger. Försäkrad mot vad man nu blir försäkrad mot eller med genom dopet. Ha, nu får farmor väl vara nöjd.
fredag 30 april 2010
Ingenmansland
Jag har ett nytt jobb. Och ett gammalt kvar samtidigt. Och flera ideella uppdrag. Jag vantrivdes inte med det gamla, så varför sökte jag ett nytt? Och varför upprepar sig detta som ett mönster...några år med samma uppgifter får liksom räcka? Har jag inget tålamod? Är jag bara rastlös?
Nu är det kaos och jag jobbar jämt...om inte på plats så mentalt. Är trött och lite stressad och finner inte fotfäste men gillar läget. Fel, inte gillar. Vråltrivs. Kanske till och med söker röran. Ingenmansland.
Har inte koll på något just nu...administrativa rutiner, mycket lite faktakunskaper, vet inget om hur politiker fungerar, hur mycket jag ska driva och hur mycket jag måste förvalta och hur det ska gå. Hur kan det vara möjligt att trivas?
Det gamla jobbet liksom rullde på. Hade förstått huvuddragen i uppdraget och sett dess begränsning. Tvingat mig att ta ställning till om det var detta jag skulle driva. Länge. Svaret blev nekande. Nån annan kan göra det bättre. Förhandlar fram att få ta med mig det viktigaste, in i det nya.
Det nya är verkligen nytt. Ingen vet och alla vet. Alla har åsikter. Jag vet ingenting om innehållet. Hur kunde de anställa mig? Jag har frågat. De säger att de gillar hur jag tänker. Jaha. Hur tänker jag? Haha. Inte ens det vet jag. Om de läser detta kanske de ångrar sig. Jag är lite rädd. Inte för utmaningen utan mer för att jag har magkänslan. Magkänslan ger sig tillkänna ibland när något är Riktigt Viktigt. När jag vet att jag kommer att ge allt jag har oavsett vad det kommer att kosta mig. Hur fel det än går och hur många misstag jag än gör.
Frågar runt. Vet ju så lite. Tycker om att vara den som frågar den som vet. Vet att den som får frågan tycker om att vara den som frågas och den som vet.
Varje gång jag måste byta process för att innehållet i det gamla tråkat ut mig eller för att jag inser att någon annan kan driva den bättre än jag, tänker jag att det nya är bra. Vill stanna där jämt. Men jag undrar nu om det är det nya som verkligen engagerar mig eller om det är så att jag letar efter att finna fotfästet i nya situationer där de inte funnits från början. Spelar det roll? Är det fel? Borde jag fundera på andra sätt att utmana mig själv?
Det är nytt att jag skriver ner sånt här. Kanske ett tecken på att jag beredd att stanna längre än vanligt? I uppdraget eller i erkännandet av min rastlöshet. Fan vet. Om det förstnämnda stämmer blir jag glad. Vill ju göra detta. Om inte, märks det ju om något år. Om det förstnämnda stämmer har rekryterarna läst mig bättre än vad jag själv nånsin har gjort eller lyckats med. Häftigt! Eftersom uppdraget handlar om att samordna det brottsförebyggande arbetet i Malmö inser jag att mycket finns att göra. Och behöver göras. Ska göras. Och jag hoppas innerligt att jag stannar. Tänk att nån tror att just jag kan göra det här.
Nu är det kaos och jag jobbar jämt...om inte på plats så mentalt. Är trött och lite stressad och finner inte fotfäste men gillar läget. Fel, inte gillar. Vråltrivs. Kanske till och med söker röran. Ingenmansland.
Har inte koll på något just nu...administrativa rutiner, mycket lite faktakunskaper, vet inget om hur politiker fungerar, hur mycket jag ska driva och hur mycket jag måste förvalta och hur det ska gå. Hur kan det vara möjligt att trivas?
Det gamla jobbet liksom rullde på. Hade förstått huvuddragen i uppdraget och sett dess begränsning. Tvingat mig att ta ställning till om det var detta jag skulle driva. Länge. Svaret blev nekande. Nån annan kan göra det bättre. Förhandlar fram att få ta med mig det viktigaste, in i det nya.
Det nya är verkligen nytt. Ingen vet och alla vet. Alla har åsikter. Jag vet ingenting om innehållet. Hur kunde de anställa mig? Jag har frågat. De säger att de gillar hur jag tänker. Jaha. Hur tänker jag? Haha. Inte ens det vet jag. Om de läser detta kanske de ångrar sig. Jag är lite rädd. Inte för utmaningen utan mer för att jag har magkänslan. Magkänslan ger sig tillkänna ibland när något är Riktigt Viktigt. När jag vet att jag kommer att ge allt jag har oavsett vad det kommer att kosta mig. Hur fel det än går och hur många misstag jag än gör.
Frågar runt. Vet ju så lite. Tycker om att vara den som frågar den som vet. Vet att den som får frågan tycker om att vara den som frågas och den som vet.
Varje gång jag måste byta process för att innehållet i det gamla tråkat ut mig eller för att jag inser att någon annan kan driva den bättre än jag, tänker jag att det nya är bra. Vill stanna där jämt. Men jag undrar nu om det är det nya som verkligen engagerar mig eller om det är så att jag letar efter att finna fotfästet i nya situationer där de inte funnits från början. Spelar det roll? Är det fel? Borde jag fundera på andra sätt att utmana mig själv?
Det är nytt att jag skriver ner sånt här. Kanske ett tecken på att jag beredd att stanna längre än vanligt? I uppdraget eller i erkännandet av min rastlöshet. Fan vet. Om det förstnämnda stämmer blir jag glad. Vill ju göra detta. Om inte, märks det ju om något år. Om det förstnämnda stämmer har rekryterarna läst mig bättre än vad jag själv nånsin har gjort eller lyckats med. Häftigt! Eftersom uppdraget handlar om att samordna det brottsförebyggande arbetet i Malmö inser jag att mycket finns att göra. Och behöver göras. Ska göras. Och jag hoppas innerligt att jag stannar. Tänk att nån tror att just jag kan göra det här.
söndag 4 april 2010
Otur när vi tänkte?
Skrev idag en insändare till Sydsvenskan för att försöka få svar på vad Mats Helmfrid egentligen menade när han den 31 mars sa "Bostäder till alla lockar ännu fler hemlösa"..."Om vi skapar bostäder till alla hemlösa innebär det att det kommer hit fler med liknande problem från andra kommuner".
Jag vet inte om det var han som hade otur när han tänkte eller jag som hade otur när jag läste. Insändaren lyder:
"Alltså, jag måste haft otur när jag läste om hur du tänker? Måste ha varit mitt fel att jag utifrån det sista uttalandet läste att du menar att vi inte ska försöka ge oss på att lösa en utmaning kring hemlöshet av rädsla för och/eller trötthet över att en ny utmaning kan uppstå? Som vi faktiskt inte vet något om. Det är i så fall absolut även mitt fel att jag kopplar detta till en inställning kring fler samhälleliga utmaningar och stadens ambition att lösa dem. Eller så är det så att du hade otur när du tänkte? Så kan det vara. Tacksam om du kan leda mig rätt i detta oavsett vem av oss som hade otur i tänkandet?"
Vi får se om jag får svar på vem som hade mest otur :).
Jag vet inte om det var han som hade otur när han tänkte eller jag som hade otur när jag läste. Insändaren lyder:
"Alltså, jag måste haft otur när jag läste om hur du tänker? Måste ha varit mitt fel att jag utifrån det sista uttalandet läste att du menar att vi inte ska försöka ge oss på att lösa en utmaning kring hemlöshet av rädsla för och/eller trötthet över att en ny utmaning kan uppstå? Som vi faktiskt inte vet något om. Det är i så fall absolut även mitt fel att jag kopplar detta till en inställning kring fler samhälleliga utmaningar och stadens ambition att lösa dem. Eller så är det så att du hade otur när du tänkte? Så kan det vara. Tacksam om du kan leda mig rätt i detta oavsett vem av oss som hade otur i tänkandet?"
Vi får se om jag får svar på vem som hade mest otur :).
tisdag 30 mars 2010
Från rektor och privatperson Per Eriksson
Upprop för stöd till akutboende för hemlösa I Lund
Vi är många som är allvarligt bekymrade över att vårt samhälle tyvärr fungerar så att hemlöshet uppstår och verkar svår att komma till rätta med. Vårt universitets forskare på området föreslår att man byter ut det nuvarande arbetssättet mot att i stället arbeta efter den framgångsrika modellen ”Housing first” i svensk tappning. Vi kallar det ”Bostad först, enligt Lundamodellen”. Ett tiotal kommuner är nu på gång att pröva denna metod och ändra sitt arbetssätt, däribland Malmö och Helsingborg.
På kort sikt måste dock en rad krafter hjälpas åt att lösa de akuta problemen med att vi har hemlösa mitt ibland oss. De finns även i vår universitetsstad Lund. HSB och Hemlösas förening hade ordnat ett akutboende på Bangatan i Lund. Härbärget var öppet under tiden 26/1 tom 26/3. Jag var där på besök, lördagen innan de hemlösa tvingades lämna lokalen, efter att man vädjat till universitetet om ekonomiskt stöd.
Tyvärr såg jag ingen möjlighet att universitetet skulle kunna använda sina anslagsmedel för att stödja verksamheten. Det vi däremot kan göra är att ställa upp som privatpersoner och med privata medel över en begränsad tid stödja akutboende för hemlösa. Jag har därför beslutat mig för att privat stödja arbetet med 500 kr i månaden under ett år och hoppas att ett hundratal ytterligare privatpersoner vill göra detsamma. Därmed skulle medel finnas för att kunna hyra lämplig lokal liknande den HSB idag ställt upp med. Övriga nödvändiga insatser är jag övertygad om att ideella krafter kan svara för – även om mot förmodan samhället inte skulle lämna något bidrag.
Per Eriksson
Privatperson och rektor för Lunds universitet
Vi är många som är allvarligt bekymrade över att vårt samhälle tyvärr fungerar så att hemlöshet uppstår och verkar svår att komma till rätta med. Vårt universitets forskare på området föreslår att man byter ut det nuvarande arbetssättet mot att i stället arbeta efter den framgångsrika modellen ”Housing first” i svensk tappning. Vi kallar det ”Bostad först, enligt Lundamodellen”. Ett tiotal kommuner är nu på gång att pröva denna metod och ändra sitt arbetssätt, däribland Malmö och Helsingborg.
På kort sikt måste dock en rad krafter hjälpas åt att lösa de akuta problemen med att vi har hemlösa mitt ibland oss. De finns även i vår universitetsstad Lund. HSB och Hemlösas förening hade ordnat ett akutboende på Bangatan i Lund. Härbärget var öppet under tiden 26/1 tom 26/3. Jag var där på besök, lördagen innan de hemlösa tvingades lämna lokalen, efter att man vädjat till universitetet om ekonomiskt stöd.
Tyvärr såg jag ingen möjlighet att universitetet skulle kunna använda sina anslagsmedel för att stödja verksamheten. Det vi däremot kan göra är att ställa upp som privatpersoner och med privata medel över en begränsad tid stödja akutboende för hemlösa. Jag har därför beslutat mig för att privat stödja arbetet med 500 kr i månaden under ett år och hoppas att ett hundratal ytterligare privatpersoner vill göra detsamma. Därmed skulle medel finnas för att kunna hyra lämplig lokal liknande den HSB idag ställt upp med. Övriga nödvändiga insatser är jag övertygad om att ideella krafter kan svara för – även om mot förmodan samhället inte skulle lämna något bidrag.
Per Eriksson
Privatperson och rektor för Lunds universitet
lördag 27 mars 2010
Naiv och romantisk? Kanske det.
Läser i lördagens Sydsvenskan om Maylis och Håkan som ska gifta sig på måndag. De måste lämna HSB:s källare mittemot stationen, en plats som varit deras hem en kort period under den kalla vintern. De är hemlösa. Jag tänker på hur det egentligen går till att bli hemlös. I mitt förra arbete förstod jag att steget kan vara ohyggligt kort. För mig med. Och för dig. Förlora ditt arbete, förlora din bostad. Så kort kan steget vara. Jag tänker ofta på det. Orättvist långt är steget i andra riktningen. Moment 22. Det har jag också sett många gånger. Bostad, sen arbete. Arbete, sen bostad. Inget arbete, ingen bostad och omvänt. Ge upp?
Utan kärlek - inget liv. När jag läser artikeln om Maylis och Håkans förestående bröllop, om deras oro för att inte kunna göra sig fina och duscha inför livets kanske viktigaste dag, får jag nog. Man ska inte oroa sig för det. Man ska vara pirrig och förälskad och tänka på sin bröllopsnatt. Jag länkar artikeln på min facebooksida och undrar om inte även mina vänner unnar Maylis och Håkan lite romantik. Mitt i allt det svåra? Det gör de! Vi får tag på ordförande i Hemlösas förening, Gertrud Anljung, på lördagseftermiddagen och får ihop en liten insamling till en bröllopsnatt på hotell. Jag tar en sväng förbi Grand Hotel (för det tycker jag blir fint) och frågar om de kan tänka sig att sponsra något litet? Väntar på svar. Orkar inte vänta och blir orolig för att vår lilla insamling inte ska räcka till. Skriver dessa rader och hoppas.
Varken mina vänner eller jag är så naiva att vi tror att en insamling till en bröllopsnatt på hotell är till nån stor hjälp i det långa loppet, när det gäller Maylis, Håkans och alla de andras hemlöshet. Men ibland är det lilla det stora. Resten får vi hjälpas åt med sen. Och visst är det viktigt med romantik? Så, om du kan, sätt in ett litet bidrag på Hemlösas föreningskonto: konto 5557-3711 och skriv i meddelanderutan "Bröllop".
Utan kärlek - inget liv. När jag läser artikeln om Maylis och Håkans förestående bröllop, om deras oro för att inte kunna göra sig fina och duscha inför livets kanske viktigaste dag, får jag nog. Man ska inte oroa sig för det. Man ska vara pirrig och förälskad och tänka på sin bröllopsnatt. Jag länkar artikeln på min facebooksida och undrar om inte även mina vänner unnar Maylis och Håkan lite romantik. Mitt i allt det svåra? Det gör de! Vi får tag på ordförande i Hemlösas förening, Gertrud Anljung, på lördagseftermiddagen och får ihop en liten insamling till en bröllopsnatt på hotell. Jag tar en sväng förbi Grand Hotel (för det tycker jag blir fint) och frågar om de kan tänka sig att sponsra något litet? Väntar på svar. Orkar inte vänta och blir orolig för att vår lilla insamling inte ska räcka till. Skriver dessa rader och hoppas.
Varken mina vänner eller jag är så naiva att vi tror att en insamling till en bröllopsnatt på hotell är till nån stor hjälp i det långa loppet, när det gäller Maylis, Håkans och alla de andras hemlöshet. Men ibland är det lilla det stora. Resten får vi hjälpas åt med sen. Och visst är det viktigt med romantik? Så, om du kan, sätt in ett litet bidrag på Hemlösas föreningskonto: konto 5557-3711 och skriv i meddelanderutan "Bröllop".
lördag 13 februari 2010
Från Puerto till Malmö
Likt de flesta i Lund födda 70-talister hade jag en mycket svalt för att inte säga obefintligt förhållande till Malmö under tonårstiden. Lund var självtillräckligt i min mening. Klostergårdens fritidsgård, Fäladsgården, Mårtenstorget, Folkparken, breakdance på jättestor utfälld skokartong utan skoaffären i centrum där OnOff nu huserar. Tillhörande blåmärken på ryggen efter idog backspinträning och visst ofrivilligt håravfall uppe på huvudet efter misslyckade headspin. Vidare arbetades det ideellt på Maximål och Master (hamburgerställen that is, där det mest exotiska på menyn bestod av elefantöron. Nej, falafel fanns inte att finna), med tillhörande positionering i hackkycklingordningen. Allt var inte en dans på rosor.
Åter till det obefintliga förhållandet till Malmö. För nästan precis sju år sedan satt jag på 131:an till Malmö för att gå på anställningsintervju. Inte utan fjärilar i magen. Mest av rädsla för att inte hitta rätt adress då. Fick jobbet.
Förspelsperioden eller om man vill, flirten, pågick i ungefär tre veckor. Sen var jag fast. Jag blev kär! Alltså verkligen...jag blev så kär i jobbet, arbetsplatsen, mötena och staden att jag på allvar övervägde att försöka förhandla fram att öppna verksamheten på helgerna. Orkade liksom inte vara utan. Men eftersom jag utöver denna förälskelse var och är ensamstående mamma till en på den tiden ganska liten flicka...fick jag ta förnuftet tillfånga och abstinensträna varje lördag och söndag.
Färälskelsen till Malmö är den andra av sitt slag. När jag var sjutton och åkte på semester till Puerto de la Cruz på Tenerife hände det också. Det förhållandet gjorde att jag tillsammans med min bästa vän flyttade dit helt sonika. Sjutton år gamla bodde vi i konstiga lägenheter, älskade att dansa till åtta på morgonen och därefter hoppa i Atlanten tillsammans med trötta, unga och vackra bartendrar och sen äta franska croissanter fyllda med tonfisk och majonäs och sen sova en sväng på svart lavasand på stranden.
Försörjningen stod McDonalds i Lund för. Innan Sveriges EU-medlemskap var det ajabaja att arbeta i Spanien. Svartjobb kunde föranleda inreseförbud i tre år. Bara dödsstraff hade varit värre för oss. Så när pengarna tog slut åkte vi hem och vände hamburgare tills vi kunde åka till våra drömmars mål igen. Visst hade vi en del informella inkomster även i Spanien...vi dansade. När dansgolven blev tomma var det vårt uppdrag att fylla dem med folk. Fantastiskt uppdrag för en exhibitionist. Lönen bestod i fri bar, en dröm för varje normal tonåring.
För min del blev lönen för mödan även en ung vacker spanjor som konstigt nog flyttade med mig till Lund och bodde här i fyra år. Det vill säga när vi inte bodde i hans enorma familj i Puerto. Mer om spanskt familjeliv en annan gång. Med facit i hand är förälskelsen i Puerto ändå av ett helt annat slag än kärleken till Malmö. Hade jag inte så ihärdigt åkt till Spanien under de där åren kunde det gått åt skogen för mig. Det vet jag. Fel sällskap i Lund och så där. Kanske räddade Puerto livet på mig. Det är definitivt en annan historia.
Förälskelsen i staden Malmö är mycket komplicerad. Utdragen och dynamisk. Aldrig stillsam. I en del terapiinriktningar talas om ramar, dvs det som på olika sätt ringar in den terapeutiska processen och relationen mellan terapeut och klient. Inom ramarna är innehållet skyddat och fritt. Tider. Hur lång terapin ska vara. Betalning. Ramarna kan beskrivas både som något som underlättar som försvårar processen. För båda parter. Alltså som något att vila i men som samtidigt provocerar. Ramarna mellan staden Malmö och mig är precis så.
Jag bor i Lund och arbetar i Malmö. Jag är vissa morgnar ambivalent över att åka in till Malmö om jag dagen innan upprörts över något staden gjort mig eller någon annan. Oftast är jag dock glad över att återförenas. Malmö, inbillar jag mig eller låtsas, är på motsvarande sätt glad ibland när jag kommer på morgonen och tänker att idag kommer den där Malin nog göra nån slags liten skillnad här. Andra morgnar kanske staden tycker att jag borde stannat hemma i lilla Lund eftersom jag inte på heltid engagerar mig och därför är en hycklare. Allt eller inget säger Malmö då. "Du får bestämma dig, bo här eller dra åt helvete". "Nej", svarar jag kanske då. "Kanske är jag till större nytta så här, när jag delvis betraktar dig utifrån?" Ibland kan jag då tycka att Malmö har rätt - att jag borde flytta. Känner svartsjuka gentemot alla dem som har Malmö helt och hållet. När jag åker hem på eftermiddagen känner jag mig alltså ibland som en svikare och ibland som en stark person som motstår Malmös frestelser. Slitigt men ganska roligt.
När jag ser tillbaka till tiden i Spanien ur ett vuxenperspektiv ser jag en aspekt som jag nog inte hade kunnat se eller förstå som sjuttonåring. Medmänsklig omsorg. De människor vi träffade och lärde känna ville oss väl. Förhörde sig om hur vi bodde och hur vi mådde. Följde oss hem om vi druckit för mycket. Bjöd hem oss på på middag. Trodde på oss och tyckte vi var modiga som valt att bo i ett annat land. De såg detta som självklart och som sin skyldighet som vuxna gentemot unga. Vi kände oss mycket välkomna, bekräftade och gav allt vi kunde tillbaka. Jag är helt säker på att det är så enkelt. Ge och du får. Ännu mer får du om din avsikt inte är att få utan att ge. Finns psykologisk matematik så är det kardinalformeln. Att det enkla ibland är svårt kräver en annan formel som jag inte har. Men det är en annan sak.
Idag är det jag som är vuxen i en ung stad. Malmö. Min förhoppning är att kunna ge något liknande till de människor som likt oss för hundra år sedan hade behov som vi inte visste att vi hade. Och egentligen behöver det nog inte ens handla om ålder. Man kan inte bygga någons självförtroende på beställning. Det händer liksom under tiden man möts och gör andra saker och kanske ses inte resultaten av någons insatser förrän i en blogg tjugo år efteråt. Så vadå? Om vi liksom de spanska och afrikanska personer vi lärde känna i Spanien, bara toktror på och bryr oss om Malmös människor idag...borde vi kunna flytta berg. Och fortsätta vårt dynamiska och stormiga förhållande till varandra. I ett Facebookinlägg förra veckan refererade jag till en författare som skrev om sitt komplicerade förhållande till Malmö...och hon uttryckte det som ett skuldförhållande där "båda tyckte att den andra kunde ha ansträngt sig lite mer". Det gillar jag. Att inte ställa krav kan innebära att man inte bryr sig. Och för egen del är det omöjligt att inte bry mig om Malmö. Jag hoppas att Malmö kommer att fortsätta ställa höga krav på mig.
Åter till det obefintliga förhållandet till Malmö. För nästan precis sju år sedan satt jag på 131:an till Malmö för att gå på anställningsintervju. Inte utan fjärilar i magen. Mest av rädsla för att inte hitta rätt adress då. Fick jobbet.
Förspelsperioden eller om man vill, flirten, pågick i ungefär tre veckor. Sen var jag fast. Jag blev kär! Alltså verkligen...jag blev så kär i jobbet, arbetsplatsen, mötena och staden att jag på allvar övervägde att försöka förhandla fram att öppna verksamheten på helgerna. Orkade liksom inte vara utan. Men eftersom jag utöver denna förälskelse var och är ensamstående mamma till en på den tiden ganska liten flicka...fick jag ta förnuftet tillfånga och abstinensträna varje lördag och söndag.
Färälskelsen till Malmö är den andra av sitt slag. När jag var sjutton och åkte på semester till Puerto de la Cruz på Tenerife hände det också. Det förhållandet gjorde att jag tillsammans med min bästa vän flyttade dit helt sonika. Sjutton år gamla bodde vi i konstiga lägenheter, älskade att dansa till åtta på morgonen och därefter hoppa i Atlanten tillsammans med trötta, unga och vackra bartendrar och sen äta franska croissanter fyllda med tonfisk och majonäs och sen sova en sväng på svart lavasand på stranden.
Försörjningen stod McDonalds i Lund för. Innan Sveriges EU-medlemskap var det ajabaja att arbeta i Spanien. Svartjobb kunde föranleda inreseförbud i tre år. Bara dödsstraff hade varit värre för oss. Så när pengarna tog slut åkte vi hem och vände hamburgare tills vi kunde åka till våra drömmars mål igen. Visst hade vi en del informella inkomster även i Spanien...vi dansade. När dansgolven blev tomma var det vårt uppdrag att fylla dem med folk. Fantastiskt uppdrag för en exhibitionist. Lönen bestod i fri bar, en dröm för varje normal tonåring.
För min del blev lönen för mödan även en ung vacker spanjor som konstigt nog flyttade med mig till Lund och bodde här i fyra år. Det vill säga när vi inte bodde i hans enorma familj i Puerto. Mer om spanskt familjeliv en annan gång. Med facit i hand är förälskelsen i Puerto ändå av ett helt annat slag än kärleken till Malmö. Hade jag inte så ihärdigt åkt till Spanien under de där åren kunde det gått åt skogen för mig. Det vet jag. Fel sällskap i Lund och så där. Kanske räddade Puerto livet på mig. Det är definitivt en annan historia.
Förälskelsen i staden Malmö är mycket komplicerad. Utdragen och dynamisk. Aldrig stillsam. I en del terapiinriktningar talas om ramar, dvs det som på olika sätt ringar in den terapeutiska processen och relationen mellan terapeut och klient. Inom ramarna är innehållet skyddat och fritt. Tider. Hur lång terapin ska vara. Betalning. Ramarna kan beskrivas både som något som underlättar som försvårar processen. För båda parter. Alltså som något att vila i men som samtidigt provocerar. Ramarna mellan staden Malmö och mig är precis så.
Jag bor i Lund och arbetar i Malmö. Jag är vissa morgnar ambivalent över att åka in till Malmö om jag dagen innan upprörts över något staden gjort mig eller någon annan. Oftast är jag dock glad över att återförenas. Malmö, inbillar jag mig eller låtsas, är på motsvarande sätt glad ibland när jag kommer på morgonen och tänker att idag kommer den där Malin nog göra nån slags liten skillnad här. Andra morgnar kanske staden tycker att jag borde stannat hemma i lilla Lund eftersom jag inte på heltid engagerar mig och därför är en hycklare. Allt eller inget säger Malmö då. "Du får bestämma dig, bo här eller dra åt helvete". "Nej", svarar jag kanske då. "Kanske är jag till större nytta så här, när jag delvis betraktar dig utifrån?" Ibland kan jag då tycka att Malmö har rätt - att jag borde flytta. Känner svartsjuka gentemot alla dem som har Malmö helt och hållet. När jag åker hem på eftermiddagen känner jag mig alltså ibland som en svikare och ibland som en stark person som motstår Malmös frestelser. Slitigt men ganska roligt.
När jag ser tillbaka till tiden i Spanien ur ett vuxenperspektiv ser jag en aspekt som jag nog inte hade kunnat se eller förstå som sjuttonåring. Medmänsklig omsorg. De människor vi träffade och lärde känna ville oss väl. Förhörde sig om hur vi bodde och hur vi mådde. Följde oss hem om vi druckit för mycket. Bjöd hem oss på på middag. Trodde på oss och tyckte vi var modiga som valt att bo i ett annat land. De såg detta som självklart och som sin skyldighet som vuxna gentemot unga. Vi kände oss mycket välkomna, bekräftade och gav allt vi kunde tillbaka. Jag är helt säker på att det är så enkelt. Ge och du får. Ännu mer får du om din avsikt inte är att få utan att ge. Finns psykologisk matematik så är det kardinalformeln. Att det enkla ibland är svårt kräver en annan formel som jag inte har. Men det är en annan sak.
Idag är det jag som är vuxen i en ung stad. Malmö. Min förhoppning är att kunna ge något liknande till de människor som likt oss för hundra år sedan hade behov som vi inte visste att vi hade. Och egentligen behöver det nog inte ens handla om ålder. Man kan inte bygga någons självförtroende på beställning. Det händer liksom under tiden man möts och gör andra saker och kanske ses inte resultaten av någons insatser förrän i en blogg tjugo år efteråt. Så vadå? Om vi liksom de spanska och afrikanska personer vi lärde känna i Spanien, bara toktror på och bryr oss om Malmös människor idag...borde vi kunna flytta berg. Och fortsätta vårt dynamiska och stormiga förhållande till varandra. I ett Facebookinlägg förra veckan refererade jag till en författare som skrev om sitt komplicerade förhållande till Malmö...och hon uttryckte det som ett skuldförhållande där "båda tyckte att den andra kunde ha ansträngt sig lite mer". Det gillar jag. Att inte ställa krav kan innebära att man inte bryr sig. Och för egen del är det omöjligt att inte bry mig om Malmö. Jag hoppas att Malmö kommer att fortsätta ställa höga krav på mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
