Barn i version 1980

1980 var jag åtta år. På min orangea träningoverallsjacka från Emmaus Björkå satt de obligatoriska "Kärnkraft - nej tack"-knapparna (ja - de hette knappar 1980).

Någon gång samma år gav min mamma, eller någon annan pedagogisk vuxen, mig en bok, "Boken Om Ingenting". Boken var alldeles tom...och meningen var - tolkade jag - att man själv skulle fylla den med innehåll. Eller låta den vara tom vilket ju titeln också skulle kunna antyda. Det föreföll mig dock som ett tråkigt alternativ. Nu kunde jag ju skriva en Bok Om Nånting. Vad som hände var ungefär detsamma som när jag startade den här bloggen. Fick skrivkramp. Jag fick ner två meningar och gav sedan upp. Båda var uppmaningar till mig själv i framtiden. Så här står det i boken:

1. Glöm inte att Astrid Lindgren är världens bästa författare
2. Glöm aldrig bort hur man leker

Självklart fanns inga rader i boken och i efterhand har jag förstått att det kunde ha att göra med de vuxnas prat om "att barnen inte får begränsas i sitt uttryck". Själv tyckte jag att det var synd att det inte fanns några rader eftersom mina två meningar liksom blev alldeles snea och inte alls snygga.

Jag vet inte om jag följer mina uppmaningar daterade 1980 men jag har aldrig glömt att jag skrivit dem. Antingen för att de var ohyggligt viktiga eller kanske för att jag var nöjd med att lyckas bryta skrivkrampen.

När jag för några år sedan hittade boken föll ett gammalt vykort ut ur den. Det föreställde två hästar. På andra sidan har jag plitat:

"Hej. På bilden ser du Grim och Fjalar. Synd att det blev kärnkraft".

Kortet var adresserat till min allra bästa vän. Vi hade demonstrerat hela den långa vägen från Barsebäck till Lund, jag i min träningsoverall och hon i svart kjol och röd skjorta. Men det minns jag egentligen inte utan har foton på.

När det gäller innehållet på vykortet tänker jag så här. Den första meningen är ur ett barnperspektiv - och handlar om våra drömmar om att vara Skorpan och Jonathan som skulle besegra Katla och befria Orvar ur grottan för att Sofias brevduvor åter skulle kunna flyga fritt över Törnrosdalen.

Den andra meningen är typisk för ett barn 1980. Ett vuxenperspektiv - som vi varken förstod i ord eller innebörd. Ganska skrämmande var det ibland. Jag drömde om reaktorer och gubbar i astronautdräkter. Visade inte rädslan och bristen på förståelse, varför vet jag inte. Man förväntades förstå. Jag fattade inte ett skvatt! I välvilja behandlade som små vuxna utan känsla av sammanhang kring samhällsfrågor. Jag har funderat så mycket på varför jag skrev sådär. Skrivkramp igen kanske. Men idag kan jag skratta gott åt det där kortet.

Jag minns också varför vykortet återgick i min ägo när jag jag bevisligen hade skickat iväg det till min vän. Vi blev ovänner om vem av oss som skulle ha vilken häst. Jag ville inte att hon skulle ha nån alls till slut och tog tillbaka kortet. Säkert hämnades hon. Eller så slogs vi. Inte var vi alltid solidariska i alla fall. Gjorde sådant som små vuxna inte skulle göra. Som barn är mest alltså.