"Imorgon är den bästa dagen"

Så stod det att läsa i en artikel i Södra Innerstadens tidning för sådär en fem år sedan. Uttalandet kom från en man, Ivan, som bott på Möllan länge. Självklart ligger en stor portion optimism i uttalandet, ialla fall om man inte själv utgår från att hela hans historia varit miserabel och det bara kan bli bättre.

När jag säger att Ivan bott länge på Möllan så menar jag verkligen länge. Femtio år tror jag att det var. När han skrev artikeln eller om det var en krönika...så var Ivan själv 91. År. Ja, det är sant. Jag blev lite imponerad förstås. Att vara 91 år och hävda "att morgondagen är den bästa dagen, för att den är ny och jag inte vet något om den och att det är spännande" kanske inte hör till vanligheterna.

Vid tidpunkten för artikelkrönikan eller vad det nu var så arbetade jag med människor som av olika anledningar inte hade arbete just då. Många hade varit utan arbete länge och benämndes som "stående långt från arbetsmarknaden" (en benämning som jag effektivt trängde bort i mitt arbete med dem - för att jag inte förstod eller ville förstå vad det innebar att stå långt från arbetsmarknaden. Det låter inte alls roligt). Men det jag hade tänkt på i mötet med dessa människor var i att många av dem hävdade precis det motsatta till det Ivan tyckte. Det bästa med livet låg i det förflutna. Vad skulle hända om jag sammanförde dessa två olika ståndpunkter?

Sagt och gjort. Rotade fram ett telefonnummer till denna Ivan. Förklarade vad jag menade och undrade om han kunde komma och träffa en grupp människor som till motsats till honom menade att livets glansdagar för länge sedan passerat. "Absolut. Så roligt att träffa lite ungdomar", tyckte han. "Jag kommer gärna". Ungdomarna var i många fall 55+ men allt är relativt tänkte jag och förresten kvittar det.

Det var en onsdag eftermiddag som vi mötte Ivan, som kom gående med sin käpp längs Sofielundsvägen. "Cykeln har mina barn tagit ifrån mig", sa han. Idiotiskt gjort, menade han. "Benet hade jag säkert brutit i alla fall..."

Mötet mellan gruppen av arbetslösa i olika åldrar och med ursprung i alla klotets hörn blev precis så rörigt och märkligt som jag hade hoppats. Gruppmedelemmarna försökte pressa Ivan på vad som varit det bästa i hans liv...och Ivan stod på sig och sa att det kunde han inte svara på än, eftersom han fortfarande levde. Att det funnits höjdpunkter medgav han förstås men också att han väntade sig mer av livet så länge han hade det kvar. Han berättade om hur han funnit sin fru och hur de varit gifta i hur många år som helst och att sorgen efter henne tvingat honom att antingen lägga sig död ner eller fortsätta leva. Han valde att fortsätta leva. På riktigt. Ivan berättade mycket om sitt liv som föreningsmänniska.

Jag har ett starkt bildminne av onsdagsmötets avslutning - där en yngre man med keps på huvudet lär Ivan highfive och utbrister: "Fan, respekt, mannen". Ivan ler och viskar till mig lite senare..."den mannen blir nog snart gift ska du se".

Så - då var mötet avslutat. Trodde jag. Ivan tog tag i min hand...det var nog första gången han gjorde det...och sa..."detta var roligt och det får vi göra om, passar nästa onsdag eftermiddag?".

Självklart gjorde vi det. I över ett år bjöd vi in föreläsare till konceptet som fick namnet "Ivans eftermiddagar". Ivan var stolt konferencier och jag och några andra kollegor fick finna oss i att vara kaffetanter och Ivans hangarounds. Rätt många hittade dit till slut och eftermiddagarna blev en slags träffpunkt. Gruppen hade en sanslös sammansättning och diskussionerna ibland därefter.

Jag höll kontakten med Ivan tills han gick bort vid 94 års ålder och gick på hans begravning en vacker sommardag. Jag var på vippen att viska en fråga till honom när jag och dottern (som också fäst sig vid honom) stod vid hans kista...om han nu möjligen skulle kunna svara på vad som varit höjdpunkten i livet...men jag höll den tillbaka. Anar vad han skulle ha svarat. Morgondagen.