"Mamma, jag vill ha en slöja!"

Dottern var fyra år när jag började jobba med arbetsmarknadsfrågor i Södra Innerstaden i Malmö 2003. Premiären sammanföll ganska bra med den kommunalstrejk som inleddes på våren, och som innebar att barn inom omsorgen i Lunds kommun inte hade någonstans att ta vägen under de veckor strejken pågick, cirka fjorton dagar. Under tiden var jag på ett ungefär halvdant effektiv på jobbet eftersom rätt mycket av tiden gick åt till att jaga barnet...som var hänvisad till att följa med. Och eftersom jag hade en mänsklig chef (ja, de finns!)fick hon alltså det och introducerades grundligt i kommunal verksamhet dessutom.

Det hände under de aktuella veckorna att jag försökte köpa mig en stunds arbetsro genom att inhandla diverse leksaker och grejer till dottern på "Unikt pris" även kallad "Tian" på Bergsgatan. En dag expedierades vi av en fantastiskt söt flicka i åttaårsåldern bla iklädd en liksom färdigsydd slöja av modell rånarluva i frotté. Dottern var hänförd inför denna vackra flicka och utstyrsel! "Mamma - vad har hon på huvudet?" Mamman, dvs jag, förklarar detta och hon utbrister, "Mamma, jag vill ha en slöja!".

Inom bråkdelen av en sekund genomgick mamman en inre kris (ref Karl-Bertil Jonsson). Vafan. En slöja. Fann mig snabbt dock. Vad är det hon ber om? Vad är skillnaden mellan en slöja och...en prinsesskrona? Ett diadem? En hatt? För henne? För mig? Klarar jag detta? Var finns slöjor? Hur sätter man på dem? Tänker hon ha den jämt? Vad tycker jag om slöjor? Skulle jag kunna ha en själv? Tycker jag att slöjor förtrycker? Är det i så fall alltid så? Är det intressanta åsikter som jag bör prata med en fyraåring om?

Det blev en slöja. Naturligtvis. Blev guidad av en vän med mer erfarenhet än jag i fråga om slöjor och vad som var "inne" vid tidpunkten. Slöjor fanns på Leonard köpcentrum - en hel affär - som jag aldrig ens sett tidigare. Billig var den också. Fick hjälp att sätta på den. Inga frågor fick jag och jag kände mig välkommen trots mitt lilla linne och egen avsaknad av huvudbonad. Tyvärr blev det inte en rosa färdigsydd rånarluva (slutsålda) utan en ljuv, spetssak i två delar. Dottern strålande och rörde sig värdigt över Sofielundsvägen tillbaka till min arbetsplats där hon fick lite applåder och så. Själv visste jag inte hur jag skulle agera riktigt. Söt som en prinsessa var hon, även om jag saknade att se hennes rufsiga hår.

Efter jobbet den dagen skulle vi träffa en vän vid Triangeln och det var där jag upptäckte det. Människors stirrande. Inte vänligt. Inte alls. Dottern var fortfarande i sin prinsesslöjvärld och märkte inget. Bra. Jag hade det jobbigt. Varför stirrar folk? För att inte båda har slöja? Tror de att jag tvingar henne? Att jag är helt inkonsekvent? Stirras alla mammor med slöjbarn på så här? Fick lust att klä ut mig till Snurre Sprätt eller nåt. Laddat tygstycke - ingen snack om det!

Efter Triangeln återvände vi till Möllan och Ölkaféet. Ett glas vin på uteserveringen. Fortfarande tittade folk. Eller så tyckte jag att de gjorde det. Dottern klättrade, ganska högljutt sjungande, runt på infravärmestolparna, iklädd sin slöja. Då äntligen. Kommer frågan från en lätt onykter man vid ett annat bord "Varför har tjejen slöja för?". "För att hon tycker att det är fint." Svarade jag ganska högt av anledningar jag inte är helt klar över. "Ja, hon är fan skitfin i den!". Svarade mannen och vände uppmärksamheten till sitt sällskap igen.

Ja. Hon var skitfin. Hon hade den några dagar i Lund sen. Blickar. Inga frågor. Sedan glömdes den bort och nu vet jag inte var den är. Egentligen är tankarna kring hela episoden osorterade - men jag vågar nog lova att den där slöjan varit det mest lärorika tygstycke vi nånsin haft.