Tankar på hjul

När lilltjejen var ungefär ett år tyckte hon att ätande var en ohyggligt tråkig aktivitet. Sitta på en stol. Stilla. Inte vad en kryp-på-väg-å-börja-gå-tjej uppskattade mest i tillvaron. Att krypa runt med mat i händerna funkar sådär, även om jag ibland såg henne knogkrypa. Matsituationen sög med andra ord. Provade allt därhemma, möjliga och omöjliga lösningar. Äta i badkaret? Leka fåniga matlekar? Vara med å laga mat? Tjat? Färga maten? Äta med kompisar?

En dag blev jag av någon anledning tvungen att ge mig iväg hastigt och det mattrilskande barnet fick förstås hänga med. Slängde ner falukorv och kokt potatis i en plastburk, klädde barnet och placerade både burk å barn i vagnen. Gick i mina tankar. Tittade på barnet. Som åt! Och åt. Allt försvann...och hon verkade inte tänka på det. Hon pekade och pratade på om allt hon såg. Sedan hon lärt sig sitta hade hon tagit vagnen till nåder. Innan dess var det sele som gällde. Vill ha koll! Hm. Hon satt precis så stilla i vagnen som jag ville att hon skulle göra hemma. Men till skillnad från köket rörde sig nu världen runt henne och hon hade roligt.

Efter den dagen åt hon. I vagnen. Tillvägagångssättet begränsade till viss del utbudet av maträtter men vad gjorde det. Själv blev jag mager som en sticka av alla matpromenaderna. Fick majsprotein utskrivet av en dietist för att inte gå av på mitten. Hahaha...kvinnligt martyrskap på något sätt. Men egentligen skulle detta inlägg handla om något annat. Eller egentligen samma sak. Skitsamma.

Jag pendlar. Då sitter man på en buss (eller något annan kollektivt eller individuellt fortskaffningsmedel)och forslas fram och tillbaka mellan tex jobb och hem eller hur man nu lever. Jag älskar min pendling. De senaste åren har jag lärt mig att till och med tycka om bilköer och annat som jag förr gav mig höga kortisolhalter, högröd färg i ansiktet och läskiga telefonräkningar till följd av mina många klagosamtal till Skånetrafiken. Att pendla är ett bra sätt för annars aktiva personer att tvingas sitta still.

En del pratar på bussen. Inte jag, om jag inte måste. På väg till och på väg från. Ställa om. Ställtid. Ibland tänker jag. Tankar på hjul. Oftast vet jag inte om jag tänker. Tittar ut fast jag sett allt så många gånger förut. Tjuvlyssnar på folk. Medicinstudenterna är ganska tråkiga. Oftast har jag lurar i öronen och ser bara munnar som rör sig. Försöker lista ut vad folk gör (vet ganska bra vid det här laget). På vintern sover fler pendlare på bussen än på sommaren. Särskilt på fredagar. Tycker om när nån sover mot annan pendlares axel och där huvudstödjaren finner sig i det intima i att ha sovpendlarens huvud på sig.

Jag tror att jag har en hypotes kring vad dottern egentligen njöt av där hon satt i vagnen med stekt falukorvsskiva i handen. Observera, se, förstå, undra, tänka, vara, drömma. Med sig själv. Mild stimulans, välkänd och trygg utan att vara tråkig. Inte tråkigt alls.

Satte hypotesen på hårda prov när jag beslutade mig att ta dottern till Kroatien förrförra sommaren. Med buss då förstås. Den stämde, hypotesen alltså. Underbart, fasa och förtjusning att vara fastspänd i 28 timmar. Vi har gjort flera resor sedan dess. Frankrike, Spanien. Där kan man verkligen göra intressanta observationer och möta människor på nya sätt. Jag menar - hur kan man undgå att bli vänner en tidig morgon på en slovensk mack när man grå i ansiktet av trötthet borstar tänderna i kors med en annan precis lika svettig och ofräsch morsa eller farsa? Hur kan man inte gapskratta åt det?

Sånt tänker jag ofta på, där på bussen mellan Malmö och Lund. Att jag egentligen är på Autobahn. Där även den mest rastlösa måste kapitulera inför avstånden och att det inte kan gå fortare än det gör. Att jag inte kan eller ska påverka just detta. Tiden. Undrar hur långt vi egentligen skulle kunna ta oss med buss? Jag skulle inte banga en sekund att ta reda på det och samtidigt kanske förstå lite mer om mig själv. Lite som terapi.