Inbjudan till samtal om Akutboende för hemlösa i Lund
Tisdagen 8 juni kl 19.00
Diakonicentralen Ugglan, Råbygatan 17 i Lund
Den 29 mars stod att läsa i SDS att det akutboende i HSB:s lokaler vid Bantorget slog igen sina dörrar och en mängd hemlösa fick åter söka tak över huvudet varje dag. Tack HSB för insatsen och Hemlösas förening i Lund som tog ansvar för verksamheten. Att lokalen inte var godkänd för boende kan ni inte lastas för.
Hursomhelst. Händelsen med den stängda lokalen blev upprinnelsen till ett privat engagemang från lundabon Malin Martelius och Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, att starta en facebookgrupp som administreras av Malin och Per. Gruppen heter just Akutboende för hemlösa i Lund och har ca 340 ”medlemmar”.
En del möten har även skett in real life, mellan olika aktörer som på olika sätt arbetar med eller om man så vill mot, hemlöshet: Socialhögskolan, Stadsmissionen, Aluma, Hemlösas förening i Lund, Comintegra. Sammankallande har Malin och Per varit. Läs gärna mer om detta på facebook.
Den 8 juni kl 19.00 – nu på tisdag – bjuder vi in till en större träff i diakonins lokaler på Råbygatan (Ugglan). Målet med mötet är att komma närmare ett akutboende för de hemlösa i Lund. På de hemlösas villkor! Att kunna bo tillsammans när man är gifta, att kunna få bo med sin hund, att kunna ha tillgång till sitt boende även dagtid är viktiga och mänskliga behov.
Du är inbjuden för att Malin och Per tror att du har mycket att bidra med! Kortare varsel än så här kanske inte är möjlig, stundentvecka och allt. Men det är viktigt att vi ses innan sommaren. Försök komma! Om du känner fler som du vet kan bidra i frågan - vidarebefordra gärna mejlet!
Gå gärna med i Facebookgruppen; skriv i sökrutan ”Akutboende för hemlösa i Lund”….så kan du läsa vad vi gjort sedan starten i mars.
Hälsningar från Malin och Per
Malins e-postadress: malin_martelius@hotmail.com mobiltel.nr: 0733-694779
Pers e-postadress: perfiliperiksson@hotmail.com mobilnr: 0708-247106
söndag 6 juni 2010
torsdag 20 maj 2010
Protestantiskt dop med Dalai Lama
Drev italiensk krog för hundra år sedan. Det mest lärorika jag nånsin gjort. En dag kom Oscar och Britt Reuterswärd innanför dörren. Fast det hade jag ingen aning om då. Då som nu ligger mina konstkunskaper på en ytterst låg nivå. Oscars första kommentar glömmer jag dock aldrig. "Om jag betalar extra, kan jag då få en halv kycklingfilé?". Minns att jag skrattade högt och spontant åt detta. Och svarade: Äter man en halv så betalar man hälften. Kan du leva med det kan ni sätta er ner."
Paret blev stammisar och jag älskade att försöka få dem att stanna länge...med efterrätter, prat, grappa, prat, vänta-länge-påmaten, prat. Han tyckte att jag var vacker. Britt kluckade åt Oscars tramseri och var den vackraste 90-åriga kvinna jag nånsin upplevt. För Britt var en upplevelse. Oscar sa "du måste vara från Rom. Inte skånska. Skånskor stirrar med glupsk blick på den feta ålasoppan. Det gör inte du". Jag skrattade så jag skrek och var smickrad.
Detta har ingenting med saken och göra eller så har det det. För allt hänger ihop i alla fall. Jag blev gravid 1998 och det började synas 1999. När Oscar såg det sa han: "det där är en flicka och jag ska komma på hennes dop". Det blev förstås som Oscar bestämt och jag skickade en inbjudan till hennes dop, till Oscar och Britt.
Här måste jag göra en paus. Dop är inte självklart alls. Själv blev jag konstigt döpt som femtonåring som nån slags skum revolt (hahaha) mot hippiemamman. Tog extranamnet Saskia efter min allra bästa vän och efter Rembrandts fru. Men mitt barn, döpa henne? Den katolska fadern ville. Bjöd in släkten från Italien Jaja. Vi valde präst, Monalisa som är en fantastisk människa. Och präst. En sån där person som det känns ända ner i tårna att hon är speciell.
Dopdagen. Alla på plats. Domkyrkan. Oscar och Britt bodde fem meter från kyrkan. En massa folk. Luisa, redan nio månader och ålade i allas famnar när hon inte högljutt protesterade. Hon fick sina namn i faderns, sonens och den heliga andes namn "Luisa Ebba". Hem på fika hela gänget. Hippieföräldrar, italienska föräldrar, barn, vänner systrar och fan å hans moster.
Farfar från Italien som inte förstått ett dugg av dopet försöker konversera Monalisa som speciell. Så går alla till slut. Farmor tar till orda. Vad var allt det här? Kvinna, präst? Kyrka, protestantisk? Alora...då är barnet inte döpt. Det får vi göra om. Inte godkänt alltså. Jag skrattar så jag skriker och får knappt luft. Farfar också. Pappan och farmodern ovänner. Alla barn sover - döpta eller ej.
Det katolska paret Fossati åker hem till sitt italiensk-katolska liv i Milano. Mamman läser i tidningen att Dalai Lama kommer till Lund. Fan. Det kan man inte missa.
Står utanför Grand Hotel i Lund. Det är varmt och jag är inte ensam. Så kommer han. Han känns som Monalisa i sin utstrålning. Jag lyfter Luisa Ebba mot honom. Hon dreglar och han skrattar och säger "She smiles". Han klappar henne på kinderna och hon vevar med armar och ben. Hon gillar gubben!
Mamman tänker. Nu är hon döpt. Två gånger. Försäkrad mot vad man nu blir försäkrad mot eller med genom dopet. Ha, nu får farmor väl vara nöjd.
Paret blev stammisar och jag älskade att försöka få dem att stanna länge...med efterrätter, prat, grappa, prat, vänta-länge-påmaten, prat. Han tyckte att jag var vacker. Britt kluckade åt Oscars tramseri och var den vackraste 90-åriga kvinna jag nånsin upplevt. För Britt var en upplevelse. Oscar sa "du måste vara från Rom. Inte skånska. Skånskor stirrar med glupsk blick på den feta ålasoppan. Det gör inte du". Jag skrattade så jag skrek och var smickrad.
Detta har ingenting med saken och göra eller så har det det. För allt hänger ihop i alla fall. Jag blev gravid 1998 och det började synas 1999. När Oscar såg det sa han: "det där är en flicka och jag ska komma på hennes dop". Det blev förstås som Oscar bestämt och jag skickade en inbjudan till hennes dop, till Oscar och Britt.
Här måste jag göra en paus. Dop är inte självklart alls. Själv blev jag konstigt döpt som femtonåring som nån slags skum revolt (hahaha) mot hippiemamman. Tog extranamnet Saskia efter min allra bästa vän och efter Rembrandts fru. Men mitt barn, döpa henne? Den katolska fadern ville. Bjöd in släkten från Italien Jaja. Vi valde präst, Monalisa som är en fantastisk människa. Och präst. En sån där person som det känns ända ner i tårna att hon är speciell.
Dopdagen. Alla på plats. Domkyrkan. Oscar och Britt bodde fem meter från kyrkan. En massa folk. Luisa, redan nio månader och ålade i allas famnar när hon inte högljutt protesterade. Hon fick sina namn i faderns, sonens och den heliga andes namn "Luisa Ebba". Hem på fika hela gänget. Hippieföräldrar, italienska föräldrar, barn, vänner systrar och fan å hans moster.
Farfar från Italien som inte förstått ett dugg av dopet försöker konversera Monalisa som speciell. Så går alla till slut. Farmor tar till orda. Vad var allt det här? Kvinna, präst? Kyrka, protestantisk? Alora...då är barnet inte döpt. Det får vi göra om. Inte godkänt alltså. Jag skrattar så jag skriker och får knappt luft. Farfar också. Pappan och farmodern ovänner. Alla barn sover - döpta eller ej.
Det katolska paret Fossati åker hem till sitt italiensk-katolska liv i Milano. Mamman läser i tidningen att Dalai Lama kommer till Lund. Fan. Det kan man inte missa.
Står utanför Grand Hotel i Lund. Det är varmt och jag är inte ensam. Så kommer han. Han känns som Monalisa i sin utstrålning. Jag lyfter Luisa Ebba mot honom. Hon dreglar och han skrattar och säger "She smiles". Han klappar henne på kinderna och hon vevar med armar och ben. Hon gillar gubben!
Mamman tänker. Nu är hon döpt. Två gånger. Försäkrad mot vad man nu blir försäkrad mot eller med genom dopet. Ha, nu får farmor väl vara nöjd.
fredag 30 april 2010
Ingenmansland
Jag har ett nytt jobb. Och ett gammalt kvar samtidigt. Och flera ideella uppdrag. Jag vantrivdes inte med det gamla, så varför sökte jag ett nytt? Och varför upprepar sig detta som ett mönster...några år med samma uppgifter får liksom räcka? Har jag inget tålamod? Är jag bara rastlös?
Nu är det kaos och jag jobbar jämt...om inte på plats så mentalt. Är trött och lite stressad och finner inte fotfäste men gillar läget. Fel, inte gillar. Vråltrivs. Kanske till och med söker röran. Ingenmansland.
Har inte koll på något just nu...administrativa rutiner, mycket lite faktakunskaper, vet inget om hur politiker fungerar, hur mycket jag ska driva och hur mycket jag måste förvalta och hur det ska gå. Hur kan det vara möjligt att trivas?
Det gamla jobbet liksom rullde på. Hade förstått huvuddragen i uppdraget och sett dess begränsning. Tvingat mig att ta ställning till om det var detta jag skulle driva. Länge. Svaret blev nekande. Nån annan kan göra det bättre. Förhandlar fram att få ta med mig det viktigaste, in i det nya.
Det nya är verkligen nytt. Ingen vet och alla vet. Alla har åsikter. Jag vet ingenting om innehållet. Hur kunde de anställa mig? Jag har frågat. De säger att de gillar hur jag tänker. Jaha. Hur tänker jag? Haha. Inte ens det vet jag. Om de läser detta kanske de ångrar sig. Jag är lite rädd. Inte för utmaningen utan mer för att jag har magkänslan. Magkänslan ger sig tillkänna ibland när något är Riktigt Viktigt. När jag vet att jag kommer att ge allt jag har oavsett vad det kommer att kosta mig. Hur fel det än går och hur många misstag jag än gör.
Frågar runt. Vet ju så lite. Tycker om att vara den som frågar den som vet. Vet att den som får frågan tycker om att vara den som frågas och den som vet.
Varje gång jag måste byta process för att innehållet i det gamla tråkat ut mig eller för att jag inser att någon annan kan driva den bättre än jag, tänker jag att det nya är bra. Vill stanna där jämt. Men jag undrar nu om det är det nya som verkligen engagerar mig eller om det är så att jag letar efter att finna fotfästet i nya situationer där de inte funnits från början. Spelar det roll? Är det fel? Borde jag fundera på andra sätt att utmana mig själv?
Det är nytt att jag skriver ner sånt här. Kanske ett tecken på att jag beredd att stanna längre än vanligt? I uppdraget eller i erkännandet av min rastlöshet. Fan vet. Om det förstnämnda stämmer blir jag glad. Vill ju göra detta. Om inte, märks det ju om något år. Om det förstnämnda stämmer har rekryterarna läst mig bättre än vad jag själv nånsin har gjort eller lyckats med. Häftigt! Eftersom uppdraget handlar om att samordna det brottsförebyggande arbetet i Malmö inser jag att mycket finns att göra. Och behöver göras. Ska göras. Och jag hoppas innerligt att jag stannar. Tänk att nån tror att just jag kan göra det här.
Nu är det kaos och jag jobbar jämt...om inte på plats så mentalt. Är trött och lite stressad och finner inte fotfäste men gillar läget. Fel, inte gillar. Vråltrivs. Kanske till och med söker röran. Ingenmansland.
Har inte koll på något just nu...administrativa rutiner, mycket lite faktakunskaper, vet inget om hur politiker fungerar, hur mycket jag ska driva och hur mycket jag måste förvalta och hur det ska gå. Hur kan det vara möjligt att trivas?
Det gamla jobbet liksom rullde på. Hade förstått huvuddragen i uppdraget och sett dess begränsning. Tvingat mig att ta ställning till om det var detta jag skulle driva. Länge. Svaret blev nekande. Nån annan kan göra det bättre. Förhandlar fram att få ta med mig det viktigaste, in i det nya.
Det nya är verkligen nytt. Ingen vet och alla vet. Alla har åsikter. Jag vet ingenting om innehållet. Hur kunde de anställa mig? Jag har frågat. De säger att de gillar hur jag tänker. Jaha. Hur tänker jag? Haha. Inte ens det vet jag. Om de läser detta kanske de ångrar sig. Jag är lite rädd. Inte för utmaningen utan mer för att jag har magkänslan. Magkänslan ger sig tillkänna ibland när något är Riktigt Viktigt. När jag vet att jag kommer att ge allt jag har oavsett vad det kommer att kosta mig. Hur fel det än går och hur många misstag jag än gör.
Frågar runt. Vet ju så lite. Tycker om att vara den som frågar den som vet. Vet att den som får frågan tycker om att vara den som frågas och den som vet.
Varje gång jag måste byta process för att innehållet i det gamla tråkat ut mig eller för att jag inser att någon annan kan driva den bättre än jag, tänker jag att det nya är bra. Vill stanna där jämt. Men jag undrar nu om det är det nya som verkligen engagerar mig eller om det är så att jag letar efter att finna fotfästet i nya situationer där de inte funnits från början. Spelar det roll? Är det fel? Borde jag fundera på andra sätt att utmana mig själv?
Det är nytt att jag skriver ner sånt här. Kanske ett tecken på att jag beredd att stanna längre än vanligt? I uppdraget eller i erkännandet av min rastlöshet. Fan vet. Om det förstnämnda stämmer blir jag glad. Vill ju göra detta. Om inte, märks det ju om något år. Om det förstnämnda stämmer har rekryterarna läst mig bättre än vad jag själv nånsin har gjort eller lyckats med. Häftigt! Eftersom uppdraget handlar om att samordna det brottsförebyggande arbetet i Malmö inser jag att mycket finns att göra. Och behöver göras. Ska göras. Och jag hoppas innerligt att jag stannar. Tänk att nån tror att just jag kan göra det här.
söndag 4 april 2010
Otur när vi tänkte?
Skrev idag en insändare till Sydsvenskan för att försöka få svar på vad Mats Helmfrid egentligen menade när han den 31 mars sa "Bostäder till alla lockar ännu fler hemlösa"..."Om vi skapar bostäder till alla hemlösa innebär det att det kommer hit fler med liknande problem från andra kommuner".
Jag vet inte om det var han som hade otur när han tänkte eller jag som hade otur när jag läste. Insändaren lyder:
"Alltså, jag måste haft otur när jag läste om hur du tänker? Måste ha varit mitt fel att jag utifrån det sista uttalandet läste att du menar att vi inte ska försöka ge oss på att lösa en utmaning kring hemlöshet av rädsla för och/eller trötthet över att en ny utmaning kan uppstå? Som vi faktiskt inte vet något om. Det är i så fall absolut även mitt fel att jag kopplar detta till en inställning kring fler samhälleliga utmaningar och stadens ambition att lösa dem. Eller så är det så att du hade otur när du tänkte? Så kan det vara. Tacksam om du kan leda mig rätt i detta oavsett vem av oss som hade otur i tänkandet?"
Vi får se om jag får svar på vem som hade mest otur :).
Jag vet inte om det var han som hade otur när han tänkte eller jag som hade otur när jag läste. Insändaren lyder:
"Alltså, jag måste haft otur när jag läste om hur du tänker? Måste ha varit mitt fel att jag utifrån det sista uttalandet läste att du menar att vi inte ska försöka ge oss på att lösa en utmaning kring hemlöshet av rädsla för och/eller trötthet över att en ny utmaning kan uppstå? Som vi faktiskt inte vet något om. Det är i så fall absolut även mitt fel att jag kopplar detta till en inställning kring fler samhälleliga utmaningar och stadens ambition att lösa dem. Eller så är det så att du hade otur när du tänkte? Så kan det vara. Tacksam om du kan leda mig rätt i detta oavsett vem av oss som hade otur i tänkandet?"
Vi får se om jag får svar på vem som hade mest otur :).
tisdag 30 mars 2010
Från rektor och privatperson Per Eriksson
Upprop för stöd till akutboende för hemlösa I Lund
Vi är många som är allvarligt bekymrade över att vårt samhälle tyvärr fungerar så att hemlöshet uppstår och verkar svår att komma till rätta med. Vårt universitets forskare på området föreslår att man byter ut det nuvarande arbetssättet mot att i stället arbeta efter den framgångsrika modellen ”Housing first” i svensk tappning. Vi kallar det ”Bostad först, enligt Lundamodellen”. Ett tiotal kommuner är nu på gång att pröva denna metod och ändra sitt arbetssätt, däribland Malmö och Helsingborg.
På kort sikt måste dock en rad krafter hjälpas åt att lösa de akuta problemen med att vi har hemlösa mitt ibland oss. De finns även i vår universitetsstad Lund. HSB och Hemlösas förening hade ordnat ett akutboende på Bangatan i Lund. Härbärget var öppet under tiden 26/1 tom 26/3. Jag var där på besök, lördagen innan de hemlösa tvingades lämna lokalen, efter att man vädjat till universitetet om ekonomiskt stöd.
Tyvärr såg jag ingen möjlighet att universitetet skulle kunna använda sina anslagsmedel för att stödja verksamheten. Det vi däremot kan göra är att ställa upp som privatpersoner och med privata medel över en begränsad tid stödja akutboende för hemlösa. Jag har därför beslutat mig för att privat stödja arbetet med 500 kr i månaden under ett år och hoppas att ett hundratal ytterligare privatpersoner vill göra detsamma. Därmed skulle medel finnas för att kunna hyra lämplig lokal liknande den HSB idag ställt upp med. Övriga nödvändiga insatser är jag övertygad om att ideella krafter kan svara för – även om mot förmodan samhället inte skulle lämna något bidrag.
Per Eriksson
Privatperson och rektor för Lunds universitet
Vi är många som är allvarligt bekymrade över att vårt samhälle tyvärr fungerar så att hemlöshet uppstår och verkar svår att komma till rätta med. Vårt universitets forskare på området föreslår att man byter ut det nuvarande arbetssättet mot att i stället arbeta efter den framgångsrika modellen ”Housing first” i svensk tappning. Vi kallar det ”Bostad först, enligt Lundamodellen”. Ett tiotal kommuner är nu på gång att pröva denna metod och ändra sitt arbetssätt, däribland Malmö och Helsingborg.
På kort sikt måste dock en rad krafter hjälpas åt att lösa de akuta problemen med att vi har hemlösa mitt ibland oss. De finns även i vår universitetsstad Lund. HSB och Hemlösas förening hade ordnat ett akutboende på Bangatan i Lund. Härbärget var öppet under tiden 26/1 tom 26/3. Jag var där på besök, lördagen innan de hemlösa tvingades lämna lokalen, efter att man vädjat till universitetet om ekonomiskt stöd.
Tyvärr såg jag ingen möjlighet att universitetet skulle kunna använda sina anslagsmedel för att stödja verksamheten. Det vi däremot kan göra är att ställa upp som privatpersoner och med privata medel över en begränsad tid stödja akutboende för hemlösa. Jag har därför beslutat mig för att privat stödja arbetet med 500 kr i månaden under ett år och hoppas att ett hundratal ytterligare privatpersoner vill göra detsamma. Därmed skulle medel finnas för att kunna hyra lämplig lokal liknande den HSB idag ställt upp med. Övriga nödvändiga insatser är jag övertygad om att ideella krafter kan svara för – även om mot förmodan samhället inte skulle lämna något bidrag.
Per Eriksson
Privatperson och rektor för Lunds universitet
lördag 27 mars 2010
Naiv och romantisk? Kanske det.
Läser i lördagens Sydsvenskan om Maylis och Håkan som ska gifta sig på måndag. De måste lämna HSB:s källare mittemot stationen, en plats som varit deras hem en kort period under den kalla vintern. De är hemlösa. Jag tänker på hur det egentligen går till att bli hemlös. I mitt förra arbete förstod jag att steget kan vara ohyggligt kort. För mig med. Och för dig. Förlora ditt arbete, förlora din bostad. Så kort kan steget vara. Jag tänker ofta på det. Orättvist långt är steget i andra riktningen. Moment 22. Det har jag också sett många gånger. Bostad, sen arbete. Arbete, sen bostad. Inget arbete, ingen bostad och omvänt. Ge upp?
Utan kärlek - inget liv. När jag läser artikeln om Maylis och Håkans förestående bröllop, om deras oro för att inte kunna göra sig fina och duscha inför livets kanske viktigaste dag, får jag nog. Man ska inte oroa sig för det. Man ska vara pirrig och förälskad och tänka på sin bröllopsnatt. Jag länkar artikeln på min facebooksida och undrar om inte även mina vänner unnar Maylis och Håkan lite romantik. Mitt i allt det svåra? Det gör de! Vi får tag på ordförande i Hemlösas förening, Gertrud Anljung, på lördagseftermiddagen och får ihop en liten insamling till en bröllopsnatt på hotell. Jag tar en sväng förbi Grand Hotel (för det tycker jag blir fint) och frågar om de kan tänka sig att sponsra något litet? Väntar på svar. Orkar inte vänta och blir orolig för att vår lilla insamling inte ska räcka till. Skriver dessa rader och hoppas.
Varken mina vänner eller jag är så naiva att vi tror att en insamling till en bröllopsnatt på hotell är till nån stor hjälp i det långa loppet, när det gäller Maylis, Håkans och alla de andras hemlöshet. Men ibland är det lilla det stora. Resten får vi hjälpas åt med sen. Och visst är det viktigt med romantik? Så, om du kan, sätt in ett litet bidrag på Hemlösas föreningskonto: konto 5557-3711 och skriv i meddelanderutan "Bröllop".
Utan kärlek - inget liv. När jag läser artikeln om Maylis och Håkans förestående bröllop, om deras oro för att inte kunna göra sig fina och duscha inför livets kanske viktigaste dag, får jag nog. Man ska inte oroa sig för det. Man ska vara pirrig och förälskad och tänka på sin bröllopsnatt. Jag länkar artikeln på min facebooksida och undrar om inte även mina vänner unnar Maylis och Håkan lite romantik. Mitt i allt det svåra? Det gör de! Vi får tag på ordförande i Hemlösas förening, Gertrud Anljung, på lördagseftermiddagen och får ihop en liten insamling till en bröllopsnatt på hotell. Jag tar en sväng förbi Grand Hotel (för det tycker jag blir fint) och frågar om de kan tänka sig att sponsra något litet? Väntar på svar. Orkar inte vänta och blir orolig för att vår lilla insamling inte ska räcka till. Skriver dessa rader och hoppas.
Varken mina vänner eller jag är så naiva att vi tror att en insamling till en bröllopsnatt på hotell är till nån stor hjälp i det långa loppet, när det gäller Maylis, Håkans och alla de andras hemlöshet. Men ibland är det lilla det stora. Resten får vi hjälpas åt med sen. Och visst är det viktigt med romantik? Så, om du kan, sätt in ett litet bidrag på Hemlösas föreningskonto: konto 5557-3711 och skriv i meddelanderutan "Bröllop".
lördag 13 februari 2010
Från Puerto till Malmö
Likt de flesta i Lund födda 70-talister hade jag en mycket svalt för att inte säga obefintligt förhållande till Malmö under tonårstiden. Lund var självtillräckligt i min mening. Klostergårdens fritidsgård, Fäladsgården, Mårtenstorget, Folkparken, breakdance på jättestor utfälld skokartong utan skoaffären i centrum där OnOff nu huserar. Tillhörande blåmärken på ryggen efter idog backspinträning och visst ofrivilligt håravfall uppe på huvudet efter misslyckade headspin. Vidare arbetades det ideellt på Maximål och Master (hamburgerställen that is, där det mest exotiska på menyn bestod av elefantöron. Nej, falafel fanns inte att finna), med tillhörande positionering i hackkycklingordningen. Allt var inte en dans på rosor.
Åter till det obefintliga förhållandet till Malmö. För nästan precis sju år sedan satt jag på 131:an till Malmö för att gå på anställningsintervju. Inte utan fjärilar i magen. Mest av rädsla för att inte hitta rätt adress då. Fick jobbet.
Förspelsperioden eller om man vill, flirten, pågick i ungefär tre veckor. Sen var jag fast. Jag blev kär! Alltså verkligen...jag blev så kär i jobbet, arbetsplatsen, mötena och staden att jag på allvar övervägde att försöka förhandla fram att öppna verksamheten på helgerna. Orkade liksom inte vara utan. Men eftersom jag utöver denna förälskelse var och är ensamstående mamma till en på den tiden ganska liten flicka...fick jag ta förnuftet tillfånga och abstinensträna varje lördag och söndag.
Färälskelsen till Malmö är den andra av sitt slag. När jag var sjutton och åkte på semester till Puerto de la Cruz på Tenerife hände det också. Det förhållandet gjorde att jag tillsammans med min bästa vän flyttade dit helt sonika. Sjutton år gamla bodde vi i konstiga lägenheter, älskade att dansa till åtta på morgonen och därefter hoppa i Atlanten tillsammans med trötta, unga och vackra bartendrar och sen äta franska croissanter fyllda med tonfisk och majonäs och sen sova en sväng på svart lavasand på stranden.
Försörjningen stod McDonalds i Lund för. Innan Sveriges EU-medlemskap var det ajabaja att arbeta i Spanien. Svartjobb kunde föranleda inreseförbud i tre år. Bara dödsstraff hade varit värre för oss. Så när pengarna tog slut åkte vi hem och vände hamburgare tills vi kunde åka till våra drömmars mål igen. Visst hade vi en del informella inkomster även i Spanien...vi dansade. När dansgolven blev tomma var det vårt uppdrag att fylla dem med folk. Fantastiskt uppdrag för en exhibitionist. Lönen bestod i fri bar, en dröm för varje normal tonåring.
För min del blev lönen för mödan även en ung vacker spanjor som konstigt nog flyttade med mig till Lund och bodde här i fyra år. Det vill säga när vi inte bodde i hans enorma familj i Puerto. Mer om spanskt familjeliv en annan gång. Med facit i hand är förälskelsen i Puerto ändå av ett helt annat slag än kärleken till Malmö. Hade jag inte så ihärdigt åkt till Spanien under de där åren kunde det gått åt skogen för mig. Det vet jag. Fel sällskap i Lund och så där. Kanske räddade Puerto livet på mig. Det är definitivt en annan historia.
Förälskelsen i staden Malmö är mycket komplicerad. Utdragen och dynamisk. Aldrig stillsam. I en del terapiinriktningar talas om ramar, dvs det som på olika sätt ringar in den terapeutiska processen och relationen mellan terapeut och klient. Inom ramarna är innehållet skyddat och fritt. Tider. Hur lång terapin ska vara. Betalning. Ramarna kan beskrivas både som något som underlättar som försvårar processen. För båda parter. Alltså som något att vila i men som samtidigt provocerar. Ramarna mellan staden Malmö och mig är precis så.
Jag bor i Lund och arbetar i Malmö. Jag är vissa morgnar ambivalent över att åka in till Malmö om jag dagen innan upprörts över något staden gjort mig eller någon annan. Oftast är jag dock glad över att återförenas. Malmö, inbillar jag mig eller låtsas, är på motsvarande sätt glad ibland när jag kommer på morgonen och tänker att idag kommer den där Malin nog göra nån slags liten skillnad här. Andra morgnar kanske staden tycker att jag borde stannat hemma i lilla Lund eftersom jag inte på heltid engagerar mig och därför är en hycklare. Allt eller inget säger Malmö då. "Du får bestämma dig, bo här eller dra åt helvete". "Nej", svarar jag kanske då. "Kanske är jag till större nytta så här, när jag delvis betraktar dig utifrån?" Ibland kan jag då tycka att Malmö har rätt - att jag borde flytta. Känner svartsjuka gentemot alla dem som har Malmö helt och hållet. När jag åker hem på eftermiddagen känner jag mig alltså ibland som en svikare och ibland som en stark person som motstår Malmös frestelser. Slitigt men ganska roligt.
När jag ser tillbaka till tiden i Spanien ur ett vuxenperspektiv ser jag en aspekt som jag nog inte hade kunnat se eller förstå som sjuttonåring. Medmänsklig omsorg. De människor vi träffade och lärde känna ville oss väl. Förhörde sig om hur vi bodde och hur vi mådde. Följde oss hem om vi druckit för mycket. Bjöd hem oss på på middag. Trodde på oss och tyckte vi var modiga som valt att bo i ett annat land. De såg detta som självklart och som sin skyldighet som vuxna gentemot unga. Vi kände oss mycket välkomna, bekräftade och gav allt vi kunde tillbaka. Jag är helt säker på att det är så enkelt. Ge och du får. Ännu mer får du om din avsikt inte är att få utan att ge. Finns psykologisk matematik så är det kardinalformeln. Att det enkla ibland är svårt kräver en annan formel som jag inte har. Men det är en annan sak.
Idag är det jag som är vuxen i en ung stad. Malmö. Min förhoppning är att kunna ge något liknande till de människor som likt oss för hundra år sedan hade behov som vi inte visste att vi hade. Och egentligen behöver det nog inte ens handla om ålder. Man kan inte bygga någons självförtroende på beställning. Det händer liksom under tiden man möts och gör andra saker och kanske ses inte resultaten av någons insatser förrän i en blogg tjugo år efteråt. Så vadå? Om vi liksom de spanska och afrikanska personer vi lärde känna i Spanien, bara toktror på och bryr oss om Malmös människor idag...borde vi kunna flytta berg. Och fortsätta vårt dynamiska och stormiga förhållande till varandra. I ett Facebookinlägg förra veckan refererade jag till en författare som skrev om sitt komplicerade förhållande till Malmö...och hon uttryckte det som ett skuldförhållande där "båda tyckte att den andra kunde ha ansträngt sig lite mer". Det gillar jag. Att inte ställa krav kan innebära att man inte bryr sig. Och för egen del är det omöjligt att inte bry mig om Malmö. Jag hoppas att Malmö kommer att fortsätta ställa höga krav på mig.
Åter till det obefintliga förhållandet till Malmö. För nästan precis sju år sedan satt jag på 131:an till Malmö för att gå på anställningsintervju. Inte utan fjärilar i magen. Mest av rädsla för att inte hitta rätt adress då. Fick jobbet.
Förspelsperioden eller om man vill, flirten, pågick i ungefär tre veckor. Sen var jag fast. Jag blev kär! Alltså verkligen...jag blev så kär i jobbet, arbetsplatsen, mötena och staden att jag på allvar övervägde att försöka förhandla fram att öppna verksamheten på helgerna. Orkade liksom inte vara utan. Men eftersom jag utöver denna förälskelse var och är ensamstående mamma till en på den tiden ganska liten flicka...fick jag ta förnuftet tillfånga och abstinensträna varje lördag och söndag.
Färälskelsen till Malmö är den andra av sitt slag. När jag var sjutton och åkte på semester till Puerto de la Cruz på Tenerife hände det också. Det förhållandet gjorde att jag tillsammans med min bästa vän flyttade dit helt sonika. Sjutton år gamla bodde vi i konstiga lägenheter, älskade att dansa till åtta på morgonen och därefter hoppa i Atlanten tillsammans med trötta, unga och vackra bartendrar och sen äta franska croissanter fyllda med tonfisk och majonäs och sen sova en sväng på svart lavasand på stranden.
Försörjningen stod McDonalds i Lund för. Innan Sveriges EU-medlemskap var det ajabaja att arbeta i Spanien. Svartjobb kunde föranleda inreseförbud i tre år. Bara dödsstraff hade varit värre för oss. Så när pengarna tog slut åkte vi hem och vände hamburgare tills vi kunde åka till våra drömmars mål igen. Visst hade vi en del informella inkomster även i Spanien...vi dansade. När dansgolven blev tomma var det vårt uppdrag att fylla dem med folk. Fantastiskt uppdrag för en exhibitionist. Lönen bestod i fri bar, en dröm för varje normal tonåring.
För min del blev lönen för mödan även en ung vacker spanjor som konstigt nog flyttade med mig till Lund och bodde här i fyra år. Det vill säga när vi inte bodde i hans enorma familj i Puerto. Mer om spanskt familjeliv en annan gång. Med facit i hand är förälskelsen i Puerto ändå av ett helt annat slag än kärleken till Malmö. Hade jag inte så ihärdigt åkt till Spanien under de där åren kunde det gått åt skogen för mig. Det vet jag. Fel sällskap i Lund och så där. Kanske räddade Puerto livet på mig. Det är definitivt en annan historia.
Förälskelsen i staden Malmö är mycket komplicerad. Utdragen och dynamisk. Aldrig stillsam. I en del terapiinriktningar talas om ramar, dvs det som på olika sätt ringar in den terapeutiska processen och relationen mellan terapeut och klient. Inom ramarna är innehållet skyddat och fritt. Tider. Hur lång terapin ska vara. Betalning. Ramarna kan beskrivas både som något som underlättar som försvårar processen. För båda parter. Alltså som något att vila i men som samtidigt provocerar. Ramarna mellan staden Malmö och mig är precis så.
Jag bor i Lund och arbetar i Malmö. Jag är vissa morgnar ambivalent över att åka in till Malmö om jag dagen innan upprörts över något staden gjort mig eller någon annan. Oftast är jag dock glad över att återförenas. Malmö, inbillar jag mig eller låtsas, är på motsvarande sätt glad ibland när jag kommer på morgonen och tänker att idag kommer den där Malin nog göra nån slags liten skillnad här. Andra morgnar kanske staden tycker att jag borde stannat hemma i lilla Lund eftersom jag inte på heltid engagerar mig och därför är en hycklare. Allt eller inget säger Malmö då. "Du får bestämma dig, bo här eller dra åt helvete". "Nej", svarar jag kanske då. "Kanske är jag till större nytta så här, när jag delvis betraktar dig utifrån?" Ibland kan jag då tycka att Malmö har rätt - att jag borde flytta. Känner svartsjuka gentemot alla dem som har Malmö helt och hållet. När jag åker hem på eftermiddagen känner jag mig alltså ibland som en svikare och ibland som en stark person som motstår Malmös frestelser. Slitigt men ganska roligt.
När jag ser tillbaka till tiden i Spanien ur ett vuxenperspektiv ser jag en aspekt som jag nog inte hade kunnat se eller förstå som sjuttonåring. Medmänsklig omsorg. De människor vi träffade och lärde känna ville oss väl. Förhörde sig om hur vi bodde och hur vi mådde. Följde oss hem om vi druckit för mycket. Bjöd hem oss på på middag. Trodde på oss och tyckte vi var modiga som valt att bo i ett annat land. De såg detta som självklart och som sin skyldighet som vuxna gentemot unga. Vi kände oss mycket välkomna, bekräftade och gav allt vi kunde tillbaka. Jag är helt säker på att det är så enkelt. Ge och du får. Ännu mer får du om din avsikt inte är att få utan att ge. Finns psykologisk matematik så är det kardinalformeln. Att det enkla ibland är svårt kräver en annan formel som jag inte har. Men det är en annan sak.
Idag är det jag som är vuxen i en ung stad. Malmö. Min förhoppning är att kunna ge något liknande till de människor som likt oss för hundra år sedan hade behov som vi inte visste att vi hade. Och egentligen behöver det nog inte ens handla om ålder. Man kan inte bygga någons självförtroende på beställning. Det händer liksom under tiden man möts och gör andra saker och kanske ses inte resultaten av någons insatser förrän i en blogg tjugo år efteråt. Så vadå? Om vi liksom de spanska och afrikanska personer vi lärde känna i Spanien, bara toktror på och bryr oss om Malmös människor idag...borde vi kunna flytta berg. Och fortsätta vårt dynamiska och stormiga förhållande till varandra. I ett Facebookinlägg förra veckan refererade jag till en författare som skrev om sitt komplicerade förhållande till Malmö...och hon uttryckte det som ett skuldförhållande där "båda tyckte att den andra kunde ha ansträngt sig lite mer". Det gillar jag. Att inte ställa krav kan innebära att man inte bryr sig. Och för egen del är det omöjligt att inte bry mig om Malmö. Jag hoppas att Malmö kommer att fortsätta ställa höga krav på mig.
söndag 24 januari 2010
Rapport från en bäddsoffa
Maja Ekelöv skrev en bok med titeln "Rapport från en skurhink" och det tror jag att hon gjorde därför att skurhinken till viss del var hennes perspektiv. När man läser boken inser man att det ur skurhinken eller Majas egeskaper och erfarenheter finns en massa andra perspektiv. Jag tror att det är bra att vara medveten om sina utgångspunkter. Utgångspunkter kan utgöras av allt mellan himmel och jord tror jag dessutom. Ibland anlägger tex författare intressanta ugångspunkter...när jag för hundra år sedan drev italiensk restaurang träffade jag en gäst som satt och läste en bok som hette "Rändernas historia". Författaren hade ränder (i inredning, i tyger, i kläder) som utgångspunkt. Jag gillade det för det var en så tydlig utgångspunkt. Ur rändernas historia betraktade han sedan samhälle, makt, människor och så vidare.
Personligen tror jag att jag hade haft lättare att följa och intressera mig för historieundervisningen i skolan om jag förstått utgångspunkterna bättre. För mig blev "historia" för stort att ta in sådär rakt av utan kunskap om vem som som sa eller skrev att något historiskt skeende lett till det ena eller andra. Vad jag minns presenterade sig aldrig författarna till de opersonliga historieböckerna. Deras utgångspunkter blev aldrig kända och människor som skriver eller säger att de vet något alldeles tvärsäkert och gör anspråk på att sitta inne med sanningen gör mig misstänksam.
Under en enda dag kan jag ha en mängd utgångspunkter och utifrån dem anta ett helt gäng olika perspektiv. Som kvinna, mamma, lundabo, 37-åring, trött person, yrkesperson, civilkurage/feg person, optimistisk, sur eller överdrivet naiv. Ibland bråkar perspektiven väldigt med varandra och då kan jag ha det besvärligt några timmar eller dagar innan jag kommer fram till vad som är viktigast...när jag har sammanvägt allt jag har förstånd till...vilket ju kan vara mycket och väldigt lite..beroende på vad det är perspektiven krockat kring.
Sedan en månad tillbaka är min bäddsoffa i vardagsrummet utfälld. Den är rätt rejäl, 160x200. Ofta när det är skollov och vi är sent uppe fäller vi ut den. Och så lever vi i den. Betraktar världen mestadels i liggande läge. Och väger aktiviteter utifrån möjligheten att utföra dem i bäddsoffan. Har blivit rätt bra att fundera över världen i bäddsoffan och komma på sätt att utföra dem liggande eller halvsittande.
Det är ju för all del inte säkert att jag hade sett på händelser annorlunda om jag hade suttit på en trebent pall eller på golvet. Men det vet jag ju inte. Och självklart vill jag egentligen poängtera att soffan kanske inte alls har med utgångspunkter att göra. Egentligen vill jag kanske bara säga att det kan vara svårt att känna till vilka utgångspunkter som faktiskt påverkar oss, får oss att anta vissa åsikter och vara ohyggligt envisa i vissa frågor och inte i andra.
För att för en gångs skull bli konkret kan jag berätta att man kan göra det mesta som man bara vill i en utfälld bäddsoffa. Spela monopol, hoppa, sova, läsa tidning, blogga, måla med vattenfärg, titta på tv och/eller julgran, brottas och leka med katter. Annat också men det skriver jag inte här.
För att återgå till perspektiven. Om jag genomgår inre kriser på grund av perspektivkrockar och jag anser mig vara mer lik än olika andra människor - så kanske jag vågar hävda att andra på samma sätt som jag har det besvärligt med sina utgångspunkter. Om vi dessutom ingår i olika grupper som ingår i olika organisationer - där varje enskild grupp/organisationsindivid har sina inre kriser och krockar med sina olika utgångspunkter - så kan jag bli imponerad över hur väl vi ändå lyckas kommunicera och försöka förklara hur vi menar.
Ju "olikare" vi är - desto mer medveten behöver nog jag vara om just mina "issues". Utifrån det drar jag den säkert förhastade slutsatsen att ju mer jag träffar personer, grupper och organisationer som har andra perspektiv än jag, desto bättre kommer jag att förstå mig själv och vilka eventuellt skumma utgångspunkter jag har. Liksom "tänder jag lampan så försvinner spökena". Läskigt men säkert utvecklande.
Allt detta har jag suttit och tänkt ut i bäddsoffan. Måste tänka ut någon som jag kan bjuda hit och lägga bredvid mig här, helst någon som är fruktansvärt olik mig...så har vi åtminstone en pseudoviktig utgångspunkt gemensam, ur vilken vi betraktar världen.
Personligen tror jag att jag hade haft lättare att följa och intressera mig för historieundervisningen i skolan om jag förstått utgångspunkterna bättre. För mig blev "historia" för stort att ta in sådär rakt av utan kunskap om vem som som sa eller skrev att något historiskt skeende lett till det ena eller andra. Vad jag minns presenterade sig aldrig författarna till de opersonliga historieböckerna. Deras utgångspunkter blev aldrig kända och människor som skriver eller säger att de vet något alldeles tvärsäkert och gör anspråk på att sitta inne med sanningen gör mig misstänksam.
Under en enda dag kan jag ha en mängd utgångspunkter och utifrån dem anta ett helt gäng olika perspektiv. Som kvinna, mamma, lundabo, 37-åring, trött person, yrkesperson, civilkurage/feg person, optimistisk, sur eller överdrivet naiv. Ibland bråkar perspektiven väldigt med varandra och då kan jag ha det besvärligt några timmar eller dagar innan jag kommer fram till vad som är viktigast...när jag har sammanvägt allt jag har förstånd till...vilket ju kan vara mycket och väldigt lite..beroende på vad det är perspektiven krockat kring.
Sedan en månad tillbaka är min bäddsoffa i vardagsrummet utfälld. Den är rätt rejäl, 160x200. Ofta när det är skollov och vi är sent uppe fäller vi ut den. Och så lever vi i den. Betraktar världen mestadels i liggande läge. Och väger aktiviteter utifrån möjligheten att utföra dem i bäddsoffan. Har blivit rätt bra att fundera över världen i bäddsoffan och komma på sätt att utföra dem liggande eller halvsittande.
Det är ju för all del inte säkert att jag hade sett på händelser annorlunda om jag hade suttit på en trebent pall eller på golvet. Men det vet jag ju inte. Och självklart vill jag egentligen poängtera att soffan kanske inte alls har med utgångspunkter att göra. Egentligen vill jag kanske bara säga att det kan vara svårt att känna till vilka utgångspunkter som faktiskt påverkar oss, får oss att anta vissa åsikter och vara ohyggligt envisa i vissa frågor och inte i andra.
För att för en gångs skull bli konkret kan jag berätta att man kan göra det mesta som man bara vill i en utfälld bäddsoffa. Spela monopol, hoppa, sova, läsa tidning, blogga, måla med vattenfärg, titta på tv och/eller julgran, brottas och leka med katter. Annat också men det skriver jag inte här.
För att återgå till perspektiven. Om jag genomgår inre kriser på grund av perspektivkrockar och jag anser mig vara mer lik än olika andra människor - så kanske jag vågar hävda att andra på samma sätt som jag har det besvärligt med sina utgångspunkter. Om vi dessutom ingår i olika grupper som ingår i olika organisationer - där varje enskild grupp/organisationsindivid har sina inre kriser och krockar med sina olika utgångspunkter - så kan jag bli imponerad över hur väl vi ändå lyckas kommunicera och försöka förklara hur vi menar.
Ju "olikare" vi är - desto mer medveten behöver nog jag vara om just mina "issues". Utifrån det drar jag den säkert förhastade slutsatsen att ju mer jag träffar personer, grupper och organisationer som har andra perspektiv än jag, desto bättre kommer jag att förstå mig själv och vilka eventuellt skumma utgångspunkter jag har. Liksom "tänder jag lampan så försvinner spökena". Läskigt men säkert utvecklande.
Allt detta har jag suttit och tänkt ut i bäddsoffan. Måste tänka ut någon som jag kan bjuda hit och lägga bredvid mig här, helst någon som är fruktansvärt olik mig...så har vi åtminstone en pseudoviktig utgångspunkt gemensam, ur vilken vi betraktar världen.
söndag 17 januari 2010
Hack i skivan och vardagsbryt
Tycker själv att jag har hönsen hemma för det mesta. Men vem skulle reflektera över att inte ha det. Verkar superdumt. Har man det inte vet man det inte, eller. Liksom definitionen.
Tittar sådär grundläggande, svenssonlikt utifrån på Mitt Liv. Har jobb, dotter, bonusbarn, mamma å syster, vänner, kollegor, bostadsrätt, katter, akvarium, föreningsaktiviteter och tidningsprenumeration. Stabilt eller nåt. Tagit åratal att få ihop delarna, få dem att funka ihop och att de överhuvudtaget existerar.
Så inträffar nåt. Som på det stora hela är bagateller...någons irriterande åsikter, att bli dissad av någon, en artikel i tidningen, en kommentar, allmän trötthet, väckarklockans ringande...som för en stund gör att de verkligt viktiga bitarna i livet förminskas. Det inträffade tar över och lägger sig över perspektiven som en blöt filt eller om jag ska vara rättvis, ett rosaskimrande sommarfönster ur vilket man fånglor på världen.
Igår såg jag en av Rocky Balboa-filmerna. Jag älskar dem faktiskt! Även om jag inte tycker om slagsmål och sånt går jag loss på träningscenerna när Sylvester liksom drar runt timmer och lyfter kedjor till "eye of the tiger" eller vad den nu heter.
Enligt Rockyfilmsfilosofi blir Livet och dess krav på hantering av vardagsbryt lättare att leva om man ger sig den på att resa sig trots käftsmällar och annan skit. Att stå upp även om man inte vinner varje match. Om inte för sig själv så för någon annan.
Imorse fick jag vardagsbryt över två saker...det ena gällde en Sverigeidiotdemokrat i Kalmar och den andra att jag inte kunde komma på hur jag skulle hantera min ambivalens inför en väns födelsedag. Vänskapen är komplicerad. Då viskade Rocky till mig, där han låg halvt sönderslagen i ringen (samtidigt som hans bild av att inte vilja svika sonen spelades upp i hans inre)..."Res på dig! Upp, upp, upp". Och så gjorde jag det. Härdade ut. För att jag visa dottern att jag kan ha både uppochnergångar men att jag alltid kommer att resa mig. Upp. Vardagstrams. Ilandsproblem. Livet.
Tittar sådär grundläggande, svenssonlikt utifrån på Mitt Liv. Har jobb, dotter, bonusbarn, mamma å syster, vänner, kollegor, bostadsrätt, katter, akvarium, föreningsaktiviteter och tidningsprenumeration. Stabilt eller nåt. Tagit åratal att få ihop delarna, få dem att funka ihop och att de överhuvudtaget existerar.
Så inträffar nåt. Som på det stora hela är bagateller...någons irriterande åsikter, att bli dissad av någon, en artikel i tidningen, en kommentar, allmän trötthet, väckarklockans ringande...som för en stund gör att de verkligt viktiga bitarna i livet förminskas. Det inträffade tar över och lägger sig över perspektiven som en blöt filt eller om jag ska vara rättvis, ett rosaskimrande sommarfönster ur vilket man fånglor på världen.
Igår såg jag en av Rocky Balboa-filmerna. Jag älskar dem faktiskt! Även om jag inte tycker om slagsmål och sånt går jag loss på träningscenerna när Sylvester liksom drar runt timmer och lyfter kedjor till "eye of the tiger" eller vad den nu heter.
Enligt Rockyfilmsfilosofi blir Livet och dess krav på hantering av vardagsbryt lättare att leva om man ger sig den på att resa sig trots käftsmällar och annan skit. Att stå upp även om man inte vinner varje match. Om inte för sig själv så för någon annan.
Imorse fick jag vardagsbryt över två saker...det ena gällde en Sverigeidiotdemokrat i Kalmar och den andra att jag inte kunde komma på hur jag skulle hantera min ambivalens inför en väns födelsedag. Vänskapen är komplicerad. Då viskade Rocky till mig, där han låg halvt sönderslagen i ringen (samtidigt som hans bild av att inte vilja svika sonen spelades upp i hans inre)..."Res på dig! Upp, upp, upp". Och så gjorde jag det. Härdade ut. För att jag visa dottern att jag kan ha både uppochnergångar men att jag alltid kommer att resa mig. Upp. Vardagstrams. Ilandsproblem. Livet.
lördag 16 januari 2010
"Imorgon är den bästa dagen"
Så stod det att läsa i en artikel i Södra Innerstadens tidning för sådär en fem år sedan. Uttalandet kom från en man, Ivan, som bott på Möllan länge. Självklart ligger en stor portion optimism i uttalandet, ialla fall om man inte själv utgår från att hela hans historia varit miserabel och det bara kan bli bättre.
När jag säger att Ivan bott länge på Möllan så menar jag verkligen länge. Femtio år tror jag att det var. När han skrev artikeln eller om det var en krönika...så var Ivan själv 91. År. Ja, det är sant. Jag blev lite imponerad förstås. Att vara 91 år och hävda "att morgondagen är den bästa dagen, för att den är ny och jag inte vet något om den och att det är spännande" kanske inte hör till vanligheterna.
Vid tidpunkten för artikelkrönikan eller vad det nu var så arbetade jag med människor som av olika anledningar inte hade arbete just då. Många hade varit utan arbete länge och benämndes som "stående långt från arbetsmarknaden" (en benämning som jag effektivt trängde bort i mitt arbete med dem - för att jag inte förstod eller ville förstå vad det innebar att stå långt från arbetsmarknaden. Det låter inte alls roligt). Men det jag hade tänkt på i mötet med dessa människor var i att många av dem hävdade precis det motsatta till det Ivan tyckte. Det bästa med livet låg i det förflutna. Vad skulle hända om jag sammanförde dessa två olika ståndpunkter?
Sagt och gjort. Rotade fram ett telefonnummer till denna Ivan. Förklarade vad jag menade och undrade om han kunde komma och träffa en grupp människor som till motsats till honom menade att livets glansdagar för länge sedan passerat. "Absolut. Så roligt att träffa lite ungdomar", tyckte han. "Jag kommer gärna". Ungdomarna var i många fall 55+ men allt är relativt tänkte jag och förresten kvittar det.
Det var en onsdag eftermiddag som vi mötte Ivan, som kom gående med sin käpp längs Sofielundsvägen. "Cykeln har mina barn tagit ifrån mig", sa han. Idiotiskt gjort, menade han. "Benet hade jag säkert brutit i alla fall..."
Mötet mellan gruppen av arbetslösa i olika åldrar och med ursprung i alla klotets hörn blev precis så rörigt och märkligt som jag hade hoppats. Gruppmedelemmarna försökte pressa Ivan på vad som varit det bästa i hans liv...och Ivan stod på sig och sa att det kunde han inte svara på än, eftersom han fortfarande levde. Att det funnits höjdpunkter medgav han förstås men också att han väntade sig mer av livet så länge han hade det kvar. Han berättade om hur han funnit sin fru och hur de varit gifta i hur många år som helst och att sorgen efter henne tvingat honom att antingen lägga sig död ner eller fortsätta leva. Han valde att fortsätta leva. På riktigt. Ivan berättade mycket om sitt liv som föreningsmänniska.
Jag har ett starkt bildminne av onsdagsmötets avslutning - där en yngre man med keps på huvudet lär Ivan highfive och utbrister: "Fan, respekt, mannen". Ivan ler och viskar till mig lite senare..."den mannen blir nog snart gift ska du se".
Så - då var mötet avslutat. Trodde jag. Ivan tog tag i min hand...det var nog första gången han gjorde det...och sa..."detta var roligt och det får vi göra om, passar nästa onsdag eftermiddag?".
Självklart gjorde vi det. I över ett år bjöd vi in föreläsare till konceptet som fick namnet "Ivans eftermiddagar". Ivan var stolt konferencier och jag och några andra kollegor fick finna oss i att vara kaffetanter och Ivans hangarounds. Rätt många hittade dit till slut och eftermiddagarna blev en slags träffpunkt. Gruppen hade en sanslös sammansättning och diskussionerna ibland därefter.
Jag höll kontakten med Ivan tills han gick bort vid 94 års ålder och gick på hans begravning en vacker sommardag. Jag var på vippen att viska en fråga till honom när jag och dottern (som också fäst sig vid honom) stod vid hans kista...om han nu möjligen skulle kunna svara på vad som varit höjdpunkten i livet...men jag höll den tillbaka. Anar vad han skulle ha svarat. Morgondagen.
När jag säger att Ivan bott länge på Möllan så menar jag verkligen länge. Femtio år tror jag att det var. När han skrev artikeln eller om det var en krönika...så var Ivan själv 91. År. Ja, det är sant. Jag blev lite imponerad förstås. Att vara 91 år och hävda "att morgondagen är den bästa dagen, för att den är ny och jag inte vet något om den och att det är spännande" kanske inte hör till vanligheterna.
Vid tidpunkten för artikelkrönikan eller vad det nu var så arbetade jag med människor som av olika anledningar inte hade arbete just då. Många hade varit utan arbete länge och benämndes som "stående långt från arbetsmarknaden" (en benämning som jag effektivt trängde bort i mitt arbete med dem - för att jag inte förstod eller ville förstå vad det innebar att stå långt från arbetsmarknaden. Det låter inte alls roligt). Men det jag hade tänkt på i mötet med dessa människor var i att många av dem hävdade precis det motsatta till det Ivan tyckte. Det bästa med livet låg i det förflutna. Vad skulle hända om jag sammanförde dessa två olika ståndpunkter?
Sagt och gjort. Rotade fram ett telefonnummer till denna Ivan. Förklarade vad jag menade och undrade om han kunde komma och träffa en grupp människor som till motsats till honom menade att livets glansdagar för länge sedan passerat. "Absolut. Så roligt att träffa lite ungdomar", tyckte han. "Jag kommer gärna". Ungdomarna var i många fall 55+ men allt är relativt tänkte jag och förresten kvittar det.
Det var en onsdag eftermiddag som vi mötte Ivan, som kom gående med sin käpp längs Sofielundsvägen. "Cykeln har mina barn tagit ifrån mig", sa han. Idiotiskt gjort, menade han. "Benet hade jag säkert brutit i alla fall..."
Mötet mellan gruppen av arbetslösa i olika åldrar och med ursprung i alla klotets hörn blev precis så rörigt och märkligt som jag hade hoppats. Gruppmedelemmarna försökte pressa Ivan på vad som varit det bästa i hans liv...och Ivan stod på sig och sa att det kunde han inte svara på än, eftersom han fortfarande levde. Att det funnits höjdpunkter medgav han förstås men också att han väntade sig mer av livet så länge han hade det kvar. Han berättade om hur han funnit sin fru och hur de varit gifta i hur många år som helst och att sorgen efter henne tvingat honom att antingen lägga sig död ner eller fortsätta leva. Han valde att fortsätta leva. På riktigt. Ivan berättade mycket om sitt liv som föreningsmänniska.
Jag har ett starkt bildminne av onsdagsmötets avslutning - där en yngre man med keps på huvudet lär Ivan highfive och utbrister: "Fan, respekt, mannen". Ivan ler och viskar till mig lite senare..."den mannen blir nog snart gift ska du se".
Så - då var mötet avslutat. Trodde jag. Ivan tog tag i min hand...det var nog första gången han gjorde det...och sa..."detta var roligt och det får vi göra om, passar nästa onsdag eftermiddag?".
Självklart gjorde vi det. I över ett år bjöd vi in föreläsare till konceptet som fick namnet "Ivans eftermiddagar". Ivan var stolt konferencier och jag och några andra kollegor fick finna oss i att vara kaffetanter och Ivans hangarounds. Rätt många hittade dit till slut och eftermiddagarna blev en slags träffpunkt. Gruppen hade en sanslös sammansättning och diskussionerna ibland därefter.
Jag höll kontakten med Ivan tills han gick bort vid 94 års ålder och gick på hans begravning en vacker sommardag. Jag var på vippen att viska en fråga till honom när jag och dottern (som också fäst sig vid honom) stod vid hans kista...om han nu möjligen skulle kunna svara på vad som varit höjdpunkten i livet...men jag höll den tillbaka. Anar vad han skulle ha svarat. Morgondagen.
måndag 11 januari 2010
Tankar på hjul
När lilltjejen var ungefär ett år tyckte hon att ätande var en ohyggligt tråkig aktivitet. Sitta på en stol. Stilla. Inte vad en kryp-på-väg-å-börja-gå-tjej uppskattade mest i tillvaron. Att krypa runt med mat i händerna funkar sådär, även om jag ibland såg henne knogkrypa. Matsituationen sög med andra ord. Provade allt därhemma, möjliga och omöjliga lösningar. Äta i badkaret? Leka fåniga matlekar? Vara med å laga mat? Tjat? Färga maten? Äta med kompisar?
En dag blev jag av någon anledning tvungen att ge mig iväg hastigt och det mattrilskande barnet fick förstås hänga med. Slängde ner falukorv och kokt potatis i en plastburk, klädde barnet och placerade både burk å barn i vagnen. Gick i mina tankar. Tittade på barnet. Som åt! Och åt. Allt försvann...och hon verkade inte tänka på det. Hon pekade och pratade på om allt hon såg. Sedan hon lärt sig sitta hade hon tagit vagnen till nåder. Innan dess var det sele som gällde. Vill ha koll! Hm. Hon satt precis så stilla i vagnen som jag ville att hon skulle göra hemma. Men till skillnad från köket rörde sig nu världen runt henne och hon hade roligt.
Efter den dagen åt hon. I vagnen. Tillvägagångssättet begränsade till viss del utbudet av maträtter men vad gjorde det. Själv blev jag mager som en sticka av alla matpromenaderna. Fick majsprotein utskrivet av en dietist för att inte gå av på mitten. Hahaha...kvinnligt martyrskap på något sätt. Men egentligen skulle detta inlägg handla om något annat. Eller egentligen samma sak. Skitsamma.
Jag pendlar. Då sitter man på en buss (eller något annan kollektivt eller individuellt fortskaffningsmedel)och forslas fram och tillbaka mellan tex jobb och hem eller hur man nu lever. Jag älskar min pendling. De senaste åren har jag lärt mig att till och med tycka om bilköer och annat som jag förr gav mig höga kortisolhalter, högröd färg i ansiktet och läskiga telefonräkningar till följd av mina många klagosamtal till Skånetrafiken. Att pendla är ett bra sätt för annars aktiva personer att tvingas sitta still.
En del pratar på bussen. Inte jag, om jag inte måste. På väg till och på väg från. Ställa om. Ställtid. Ibland tänker jag. Tankar på hjul. Oftast vet jag inte om jag tänker. Tittar ut fast jag sett allt så många gånger förut. Tjuvlyssnar på folk. Medicinstudenterna är ganska tråkiga. Oftast har jag lurar i öronen och ser bara munnar som rör sig. Försöker lista ut vad folk gör (vet ganska bra vid det här laget). På vintern sover fler pendlare på bussen än på sommaren. Särskilt på fredagar. Tycker om när nån sover mot annan pendlares axel och där huvudstödjaren finner sig i det intima i att ha sovpendlarens huvud på sig.
Jag tror att jag har en hypotes kring vad dottern egentligen njöt av där hon satt i vagnen med stekt falukorvsskiva i handen. Observera, se, förstå, undra, tänka, vara, drömma. Med sig själv. Mild stimulans, välkänd och trygg utan att vara tråkig. Inte tråkigt alls.
Satte hypotesen på hårda prov när jag beslutade mig att ta dottern till Kroatien förrförra sommaren. Med buss då förstås. Den stämde, hypotesen alltså. Underbart, fasa och förtjusning att vara fastspänd i 28 timmar. Vi har gjort flera resor sedan dess. Frankrike, Spanien. Där kan man verkligen göra intressanta observationer och möta människor på nya sätt. Jag menar - hur kan man undgå att bli vänner en tidig morgon på en slovensk mack när man grå i ansiktet av trötthet borstar tänderna i kors med en annan precis lika svettig och ofräsch morsa eller farsa? Hur kan man inte gapskratta åt det?
Sånt tänker jag ofta på, där på bussen mellan Malmö och Lund. Att jag egentligen är på Autobahn. Där även den mest rastlösa måste kapitulera inför avstånden och att det inte kan gå fortare än det gör. Att jag inte kan eller ska påverka just detta. Tiden. Undrar hur långt vi egentligen skulle kunna ta oss med buss? Jag skulle inte banga en sekund att ta reda på det och samtidigt kanske förstå lite mer om mig själv. Lite som terapi.
En dag blev jag av någon anledning tvungen att ge mig iväg hastigt och det mattrilskande barnet fick förstås hänga med. Slängde ner falukorv och kokt potatis i en plastburk, klädde barnet och placerade både burk å barn i vagnen. Gick i mina tankar. Tittade på barnet. Som åt! Och åt. Allt försvann...och hon verkade inte tänka på det. Hon pekade och pratade på om allt hon såg. Sedan hon lärt sig sitta hade hon tagit vagnen till nåder. Innan dess var det sele som gällde. Vill ha koll! Hm. Hon satt precis så stilla i vagnen som jag ville att hon skulle göra hemma. Men till skillnad från köket rörde sig nu världen runt henne och hon hade roligt.
Efter den dagen åt hon. I vagnen. Tillvägagångssättet begränsade till viss del utbudet av maträtter men vad gjorde det. Själv blev jag mager som en sticka av alla matpromenaderna. Fick majsprotein utskrivet av en dietist för att inte gå av på mitten. Hahaha...kvinnligt martyrskap på något sätt. Men egentligen skulle detta inlägg handla om något annat. Eller egentligen samma sak. Skitsamma.
Jag pendlar. Då sitter man på en buss (eller något annan kollektivt eller individuellt fortskaffningsmedel)och forslas fram och tillbaka mellan tex jobb och hem eller hur man nu lever. Jag älskar min pendling. De senaste åren har jag lärt mig att till och med tycka om bilköer och annat som jag förr gav mig höga kortisolhalter, högröd färg i ansiktet och läskiga telefonräkningar till följd av mina många klagosamtal till Skånetrafiken. Att pendla är ett bra sätt för annars aktiva personer att tvingas sitta still.
En del pratar på bussen. Inte jag, om jag inte måste. På väg till och på väg från. Ställa om. Ställtid. Ibland tänker jag. Tankar på hjul. Oftast vet jag inte om jag tänker. Tittar ut fast jag sett allt så många gånger förut. Tjuvlyssnar på folk. Medicinstudenterna är ganska tråkiga. Oftast har jag lurar i öronen och ser bara munnar som rör sig. Försöker lista ut vad folk gör (vet ganska bra vid det här laget). På vintern sover fler pendlare på bussen än på sommaren. Särskilt på fredagar. Tycker om när nån sover mot annan pendlares axel och där huvudstödjaren finner sig i det intima i att ha sovpendlarens huvud på sig.
Jag tror att jag har en hypotes kring vad dottern egentligen njöt av där hon satt i vagnen med stekt falukorvsskiva i handen. Observera, se, förstå, undra, tänka, vara, drömma. Med sig själv. Mild stimulans, välkänd och trygg utan att vara tråkig. Inte tråkigt alls.
Satte hypotesen på hårda prov när jag beslutade mig att ta dottern till Kroatien förrförra sommaren. Med buss då förstås. Den stämde, hypotesen alltså. Underbart, fasa och förtjusning att vara fastspänd i 28 timmar. Vi har gjort flera resor sedan dess. Frankrike, Spanien. Där kan man verkligen göra intressanta observationer och möta människor på nya sätt. Jag menar - hur kan man undgå att bli vänner en tidig morgon på en slovensk mack när man grå i ansiktet av trötthet borstar tänderna i kors med en annan precis lika svettig och ofräsch morsa eller farsa? Hur kan man inte gapskratta åt det?
Sånt tänker jag ofta på, där på bussen mellan Malmö och Lund. Att jag egentligen är på Autobahn. Där även den mest rastlösa måste kapitulera inför avstånden och att det inte kan gå fortare än det gör. Att jag inte kan eller ska påverka just detta. Tiden. Undrar hur långt vi egentligen skulle kunna ta oss med buss? Jag skulle inte banga en sekund att ta reda på det och samtidigt kanske förstå lite mer om mig själv. Lite som terapi.
lördag 9 januari 2010
Kaos i garderoben
Igår bestämde jag mig för att städa garderoberna här hemma. Och fixa linssoppa till ett helt kompani (lunchlådor). Och tvätta. Planerade detta, precis som jag brukar på fredagar när helgen fortfarande känns lång.
Det konstiga med planeringen denna helg var att jag verkställde den. DET är ovanligt. Brukar förlika mig med de fallerade planerna söndag kväll. Flina lite åt min hopplöshet och konstatera att jag säkert ägnat mig åt nåt viktigare.
Men...jag har städat garderoberna och kokat linssoppa och tvättat. Vad är det som gör att man får tummarna loss ibland när man vanligen inte får det?
Går tillbaka i tankarna, till den tid när jag likt andra psykologstudenter gick i terapi. Bra grej verkligen. Pratar ofta med min terapeut fortfarande (även om han inte vet om det). Vad skulle han säga? Va, Mallan, har du städat? Då är det nog dags att du börjar gå två gånger i veckan nu...
Skämt åsido. Det skulle han inte ha sagt. Vad han skulle ha sagt är jag inte säker på och det kanske inte heller är så viktigt längre. I skämtet ligger ändå lite allvar. För när det blir lite rörigt på insidan måste utsidan vara ordnad. Klassiskt.
När jag separerade från dotterns pappa strök jag alla (ja, precis alla) textilier i hela lägenheten. Och när det var klart började jag om. Fötterna svullnade av allt stillastående. Men röran eller kaoset reducerades till något mer eller mindre hanterbart. Strategier...om de är bra eller dåliga avgörs kanske av hur väl de fungerar i varje enskilt fall. Gemensamt oavsett strategi (åtminstone de jag menar just nu) är att de inte förbättrar läget direkt men de håller tankar, känslor och eventuellt handlingar i schack.
Egentligen vet jag precis varför jag verkställde planeringen nu också. För någon annan är orsaken inte intressant. Det kanske inte heller är intressant att jag finner detta mönster viktigt, men jag tycker det. Kaos behöver ordning. Men det omvända behövs lika mycket...att röra till det när det blir för inrutat eller välordnat. Det är roligare och förusätter nån slags inre balans. Utan balans får röran inte plats.
Min medvetenhet om behovet av yttre ordning för att skapa inre balans - är på sin höjd sisåsådär, in action. Jag är liksom steget efter trots att jag agerat såhär tusen gånger. Självreflekterar men är inte självreflekterande.
Det är tur att bloggen fått namnet Osorterat. Jag hade kanske annars fått svårt att hävda det rationella i att vara irrationell. Såväl handling som avsikt tror jag kan vara både rationell och irrationell.
På måndag ska jag som vanligt till jobbet. Det är en annan värld. Där ser skrivbordet fortfarande ut som kriget. Så där upplever jag tydligen inre struktur och balans. Tur det.
Det konstiga med planeringen denna helg var att jag verkställde den. DET är ovanligt. Brukar förlika mig med de fallerade planerna söndag kväll. Flina lite åt min hopplöshet och konstatera att jag säkert ägnat mig åt nåt viktigare.
Men...jag har städat garderoberna och kokat linssoppa och tvättat. Vad är det som gör att man får tummarna loss ibland när man vanligen inte får det?
Går tillbaka i tankarna, till den tid när jag likt andra psykologstudenter gick i terapi. Bra grej verkligen. Pratar ofta med min terapeut fortfarande (även om han inte vet om det). Vad skulle han säga? Va, Mallan, har du städat? Då är det nog dags att du börjar gå två gånger i veckan nu...
Skämt åsido. Det skulle han inte ha sagt. Vad han skulle ha sagt är jag inte säker på och det kanske inte heller är så viktigt längre. I skämtet ligger ändå lite allvar. För när det blir lite rörigt på insidan måste utsidan vara ordnad. Klassiskt.
När jag separerade från dotterns pappa strök jag alla (ja, precis alla) textilier i hela lägenheten. Och när det var klart började jag om. Fötterna svullnade av allt stillastående. Men röran eller kaoset reducerades till något mer eller mindre hanterbart. Strategier...om de är bra eller dåliga avgörs kanske av hur väl de fungerar i varje enskilt fall. Gemensamt oavsett strategi (åtminstone de jag menar just nu) är att de inte förbättrar läget direkt men de håller tankar, känslor och eventuellt handlingar i schack.
Egentligen vet jag precis varför jag verkställde planeringen nu också. För någon annan är orsaken inte intressant. Det kanske inte heller är intressant att jag finner detta mönster viktigt, men jag tycker det. Kaos behöver ordning. Men det omvända behövs lika mycket...att röra till det när det blir för inrutat eller välordnat. Det är roligare och förusätter nån slags inre balans. Utan balans får röran inte plats.
Min medvetenhet om behovet av yttre ordning för att skapa inre balans - är på sin höjd sisåsådär, in action. Jag är liksom steget efter trots att jag agerat såhär tusen gånger. Självreflekterar men är inte självreflekterande.
Det är tur att bloggen fått namnet Osorterat. Jag hade kanske annars fått svårt att hävda det rationella i att vara irrationell. Såväl handling som avsikt tror jag kan vara både rationell och irrationell.
På måndag ska jag som vanligt till jobbet. Det är en annan värld. Där ser skrivbordet fortfarande ut som kriget. Så där upplever jag tydligen inre struktur och balans. Tur det.
tisdag 5 januari 2010
Barn i version 1980
1980 var jag åtta år. På min orangea träningoverallsjacka från Emmaus Björkå satt de obligatoriska "Kärnkraft - nej tack"-knapparna (ja - de hette knappar 1980).
Någon gång samma år gav min mamma, eller någon annan pedagogisk vuxen, mig en bok, "Boken Om Ingenting". Boken var alldeles tom...och meningen var - tolkade jag - att man själv skulle fylla den med innehåll. Eller låta den vara tom vilket ju titeln också skulle kunna antyda. Det föreföll mig dock som ett tråkigt alternativ. Nu kunde jag ju skriva en Bok Om Nånting. Vad som hände var ungefär detsamma som när jag startade den här bloggen. Fick skrivkramp. Jag fick ner två meningar och gav sedan upp. Båda var uppmaningar till mig själv i framtiden. Så här står det i boken:
1. Glöm inte att Astrid Lindgren är världens bästa författare
2. Glöm aldrig bort hur man leker
Självklart fanns inga rader i boken och i efterhand har jag förstått att det kunde ha att göra med de vuxnas prat om "att barnen inte får begränsas i sitt uttryck". Själv tyckte jag att det var synd att det inte fanns några rader eftersom mina två meningar liksom blev alldeles snea och inte alls snygga.
Jag vet inte om jag följer mina uppmaningar daterade 1980 men jag har aldrig glömt att jag skrivit dem. Antingen för att de var ohyggligt viktiga eller kanske för att jag var nöjd med att lyckas bryta skrivkrampen.
När jag för några år sedan hittade boken föll ett gammalt vykort ut ur den. Det föreställde två hästar. På andra sidan har jag plitat:
"Hej. På bilden ser du Grim och Fjalar. Synd att det blev kärnkraft".
Kortet var adresserat till min allra bästa vän. Vi hade demonstrerat hela den långa vägen från Barsebäck till Lund, jag i min träningsoverall och hon i svart kjol och röd skjorta. Men det minns jag egentligen inte utan har foton på.
När det gäller innehållet på vykortet tänker jag så här. Den första meningen är ur ett barnperspektiv - och handlar om våra drömmar om att vara Skorpan och Jonathan som skulle besegra Katla och befria Orvar ur grottan för att Sofias brevduvor åter skulle kunna flyga fritt över Törnrosdalen.
Den andra meningen är typisk för ett barn 1980. Ett vuxenperspektiv - som vi varken förstod i ord eller innebörd. Ganska skrämmande var det ibland. Jag drömde om reaktorer och gubbar i astronautdräkter. Visade inte rädslan och bristen på förståelse, varför vet jag inte. Man förväntades förstå. Jag fattade inte ett skvatt! I välvilja behandlade som små vuxna utan känsla av sammanhang kring samhällsfrågor. Jag har funderat så mycket på varför jag skrev sådär. Skrivkramp igen kanske. Men idag kan jag skratta gott åt det där kortet.
Jag minns också varför vykortet återgick i min ägo när jag jag bevisligen hade skickat iväg det till min vän. Vi blev ovänner om vem av oss som skulle ha vilken häst. Jag ville inte att hon skulle ha nån alls till slut och tog tillbaka kortet. Säkert hämnades hon. Eller så slogs vi. Inte var vi alltid solidariska i alla fall. Gjorde sådant som små vuxna inte skulle göra. Som barn är mest alltså.
Någon gång samma år gav min mamma, eller någon annan pedagogisk vuxen, mig en bok, "Boken Om Ingenting". Boken var alldeles tom...och meningen var - tolkade jag - att man själv skulle fylla den med innehåll. Eller låta den vara tom vilket ju titeln också skulle kunna antyda. Det föreföll mig dock som ett tråkigt alternativ. Nu kunde jag ju skriva en Bok Om Nånting. Vad som hände var ungefär detsamma som när jag startade den här bloggen. Fick skrivkramp. Jag fick ner två meningar och gav sedan upp. Båda var uppmaningar till mig själv i framtiden. Så här står det i boken:
1. Glöm inte att Astrid Lindgren är världens bästa författare
2. Glöm aldrig bort hur man leker
Självklart fanns inga rader i boken och i efterhand har jag förstått att det kunde ha att göra med de vuxnas prat om "att barnen inte får begränsas i sitt uttryck". Själv tyckte jag att det var synd att det inte fanns några rader eftersom mina två meningar liksom blev alldeles snea och inte alls snygga.
Jag vet inte om jag följer mina uppmaningar daterade 1980 men jag har aldrig glömt att jag skrivit dem. Antingen för att de var ohyggligt viktiga eller kanske för att jag var nöjd med att lyckas bryta skrivkrampen.
När jag för några år sedan hittade boken föll ett gammalt vykort ut ur den. Det föreställde två hästar. På andra sidan har jag plitat:
"Hej. På bilden ser du Grim och Fjalar. Synd att det blev kärnkraft".
Kortet var adresserat till min allra bästa vän. Vi hade demonstrerat hela den långa vägen från Barsebäck till Lund, jag i min träningsoverall och hon i svart kjol och röd skjorta. Men det minns jag egentligen inte utan har foton på.
När det gäller innehållet på vykortet tänker jag så här. Den första meningen är ur ett barnperspektiv - och handlar om våra drömmar om att vara Skorpan och Jonathan som skulle besegra Katla och befria Orvar ur grottan för att Sofias brevduvor åter skulle kunna flyga fritt över Törnrosdalen.
Den andra meningen är typisk för ett barn 1980. Ett vuxenperspektiv - som vi varken förstod i ord eller innebörd. Ganska skrämmande var det ibland. Jag drömde om reaktorer och gubbar i astronautdräkter. Visade inte rädslan och bristen på förståelse, varför vet jag inte. Man förväntades förstå. Jag fattade inte ett skvatt! I välvilja behandlade som små vuxna utan känsla av sammanhang kring samhällsfrågor. Jag har funderat så mycket på varför jag skrev sådär. Skrivkramp igen kanske. Men idag kan jag skratta gott åt det där kortet.
Jag minns också varför vykortet återgick i min ägo när jag jag bevisligen hade skickat iväg det till min vän. Vi blev ovänner om vem av oss som skulle ha vilken häst. Jag ville inte att hon skulle ha nån alls till slut och tog tillbaka kortet. Säkert hämnades hon. Eller så slogs vi. Inte var vi alltid solidariska i alla fall. Gjorde sådant som små vuxna inte skulle göra. Som barn är mest alltså.
lördag 2 januari 2010
"Mamma, jag vill ha en slöja!"
Dottern var fyra år när jag började jobba med arbetsmarknadsfrågor i Södra Innerstaden i Malmö 2003. Premiären sammanföll ganska bra med den kommunalstrejk som inleddes på våren, och som innebar att barn inom omsorgen i Lunds kommun inte hade någonstans att ta vägen under de veckor strejken pågick, cirka fjorton dagar. Under tiden var jag på ett ungefär halvdant effektiv på jobbet eftersom rätt mycket av tiden gick åt till att jaga barnet...som var hänvisad till att följa med. Och eftersom jag hade en mänsklig chef (ja, de finns!)fick hon alltså det och introducerades grundligt i kommunal verksamhet dessutom.
Det hände under de aktuella veckorna att jag försökte köpa mig en stunds arbetsro genom att inhandla diverse leksaker och grejer till dottern på "Unikt pris" även kallad "Tian" på Bergsgatan. En dag expedierades vi av en fantastiskt söt flicka i åttaårsåldern bla iklädd en liksom färdigsydd slöja av modell rånarluva i frotté. Dottern var hänförd inför denna vackra flicka och utstyrsel! "Mamma - vad har hon på huvudet?" Mamman, dvs jag, förklarar detta och hon utbrister, "Mamma, jag vill ha en slöja!".
Inom bråkdelen av en sekund genomgick mamman en inre kris (ref Karl-Bertil Jonsson). Vafan. En slöja. Fann mig snabbt dock. Vad är det hon ber om? Vad är skillnaden mellan en slöja och...en prinsesskrona? Ett diadem? En hatt? För henne? För mig? Klarar jag detta? Var finns slöjor? Hur sätter man på dem? Tänker hon ha den jämt? Vad tycker jag om slöjor? Skulle jag kunna ha en själv? Tycker jag att slöjor förtrycker? Är det i så fall alltid så? Är det intressanta åsikter som jag bör prata med en fyraåring om?
Det blev en slöja. Naturligtvis. Blev guidad av en vän med mer erfarenhet än jag i fråga om slöjor och vad som var "inne" vid tidpunkten. Slöjor fanns på Leonard köpcentrum - en hel affär - som jag aldrig ens sett tidigare. Billig var den också. Fick hjälp att sätta på den. Inga frågor fick jag och jag kände mig välkommen trots mitt lilla linne och egen avsaknad av huvudbonad. Tyvärr blev det inte en rosa färdigsydd rånarluva (slutsålda) utan en ljuv, spetssak i två delar. Dottern strålande och rörde sig värdigt över Sofielundsvägen tillbaka till min arbetsplats där hon fick lite applåder och så. Själv visste jag inte hur jag skulle agera riktigt. Söt som en prinsessa var hon, även om jag saknade att se hennes rufsiga hår.
Efter jobbet den dagen skulle vi träffa en vän vid Triangeln och det var där jag upptäckte det. Människors stirrande. Inte vänligt. Inte alls. Dottern var fortfarande i sin prinsesslöjvärld och märkte inget. Bra. Jag hade det jobbigt. Varför stirrar folk? För att inte båda har slöja? Tror de att jag tvingar henne? Att jag är helt inkonsekvent? Stirras alla mammor med slöjbarn på så här? Fick lust att klä ut mig till Snurre Sprätt eller nåt. Laddat tygstycke - ingen snack om det!
Efter Triangeln återvände vi till Möllan och Ölkaféet. Ett glas vin på uteserveringen. Fortfarande tittade folk. Eller så tyckte jag att de gjorde det. Dottern klättrade, ganska högljutt sjungande, runt på infravärmestolparna, iklädd sin slöja. Då äntligen. Kommer frågan från en lätt onykter man vid ett annat bord "Varför har tjejen slöja för?". "För att hon tycker att det är fint." Svarade jag ganska högt av anledningar jag inte är helt klar över. "Ja, hon är fan skitfin i den!". Svarade mannen och vände uppmärksamheten till sitt sällskap igen.
Ja. Hon var skitfin. Hon hade den några dagar i Lund sen. Blickar. Inga frågor. Sedan glömdes den bort och nu vet jag inte var den är. Egentligen är tankarna kring hela episoden osorterade - men jag vågar nog lova att den där slöjan varit det mest lärorika tygstycke vi nånsin haft.
Det hände under de aktuella veckorna att jag försökte köpa mig en stunds arbetsro genom att inhandla diverse leksaker och grejer till dottern på "Unikt pris" även kallad "Tian" på Bergsgatan. En dag expedierades vi av en fantastiskt söt flicka i åttaårsåldern bla iklädd en liksom färdigsydd slöja av modell rånarluva i frotté. Dottern var hänförd inför denna vackra flicka och utstyrsel! "Mamma - vad har hon på huvudet?" Mamman, dvs jag, förklarar detta och hon utbrister, "Mamma, jag vill ha en slöja!".
Inom bråkdelen av en sekund genomgick mamman en inre kris (ref Karl-Bertil Jonsson). Vafan. En slöja. Fann mig snabbt dock. Vad är det hon ber om? Vad är skillnaden mellan en slöja och...en prinsesskrona? Ett diadem? En hatt? För henne? För mig? Klarar jag detta? Var finns slöjor? Hur sätter man på dem? Tänker hon ha den jämt? Vad tycker jag om slöjor? Skulle jag kunna ha en själv? Tycker jag att slöjor förtrycker? Är det i så fall alltid så? Är det intressanta åsikter som jag bör prata med en fyraåring om?
Det blev en slöja. Naturligtvis. Blev guidad av en vän med mer erfarenhet än jag i fråga om slöjor och vad som var "inne" vid tidpunkten. Slöjor fanns på Leonard köpcentrum - en hel affär - som jag aldrig ens sett tidigare. Billig var den också. Fick hjälp att sätta på den. Inga frågor fick jag och jag kände mig välkommen trots mitt lilla linne och egen avsaknad av huvudbonad. Tyvärr blev det inte en rosa färdigsydd rånarluva (slutsålda) utan en ljuv, spetssak i två delar. Dottern strålande och rörde sig värdigt över Sofielundsvägen tillbaka till min arbetsplats där hon fick lite applåder och så. Själv visste jag inte hur jag skulle agera riktigt. Söt som en prinsessa var hon, även om jag saknade att se hennes rufsiga hår.
Efter jobbet den dagen skulle vi träffa en vän vid Triangeln och det var där jag upptäckte det. Människors stirrande. Inte vänligt. Inte alls. Dottern var fortfarande i sin prinsesslöjvärld och märkte inget. Bra. Jag hade det jobbigt. Varför stirrar folk? För att inte båda har slöja? Tror de att jag tvingar henne? Att jag är helt inkonsekvent? Stirras alla mammor med slöjbarn på så här? Fick lust att klä ut mig till Snurre Sprätt eller nåt. Laddat tygstycke - ingen snack om det!
Efter Triangeln återvände vi till Möllan och Ölkaféet. Ett glas vin på uteserveringen. Fortfarande tittade folk. Eller så tyckte jag att de gjorde det. Dottern klättrade, ganska högljutt sjungande, runt på infravärmestolparna, iklädd sin slöja. Då äntligen. Kommer frågan från en lätt onykter man vid ett annat bord "Varför har tjejen slöja för?". "För att hon tycker att det är fint." Svarade jag ganska högt av anledningar jag inte är helt klar över. "Ja, hon är fan skitfin i den!". Svarade mannen och vände uppmärksamheten till sitt sällskap igen.
Ja. Hon var skitfin. Hon hade den några dagar i Lund sen. Blickar. Inga frågor. Sedan glömdes den bort och nu vet jag inte var den är. Egentligen är tankarna kring hela episoden osorterade - men jag vågar nog lova att den där slöjan varit det mest lärorika tygstycke vi nånsin haft.
fredag 1 januari 2010
Monsters vs. Aliens
Som det barn av sjuttiotalet jag är, blev det av ideologiska skäl inte mycket Disneyfilm hemma hos oss när jag var liten. Jo, Robin Hood förstås. Men ingen cocacola. Ingen amerikansk skit alltså. Istället sjöngs det chilenska kampsånger runt "lägerelden" nere på gården på Studentlyckan i Lund. De vuxna var världsförbättrare och vi barn var lite vilda och använde ord som vi egentligen inte förstod. Om jag säger att jag fick väldiga flashbacks av Moodyssons "Tillsammans" har ni den omgivande ramen klar... Får medge att detta var en inte obetydlig utvikning. Förlåt.
Att inte ha sett tecknad film som barn har gjort det svårt för mig att hänga med i handlingen som vuxen (eller så har det att göra med nån annan kognitiv defekt som jag inte vet om och hursomhelst inte vill kännas vid). Jag fattar helt enkelt inte tjusningen och sitter och tänker på något annat när dottern vill se film med mig.
Inte förrän jag såg Ice Age vaknade jag. Ikväll såg jag Monsters vs Aliens (liksom uthälld i soffan med äckligt mycket lösgodis). Både filmerna gör nåt med mig!
Handlingen är inte intressant egentligen (eller så förstår jag fortfarande inte riktigt), mitt fokus ligger på relationerna. Karaktärerna bygger på extrema olikheter och konflikterna mellan dem är påtagliga tills gemenskap, solidaritet och ansvarskänsla uppstår. I tecknad eller animerad film är det lätt att åskådliggöra olikhet...man tar olika varelser eller djur och saken är biff. När de börjar bli en grupp ser man hur lika de är egentligen, trots de attribut som till en början gjorde dem olika. Jag gör genast om dem till människor - kanske för att jag inte förstår annars, inte finner det trovärdigt att sengångare jagar mat till spädbarn eller helt enkelt är mer intresserad av människor.
Oj vad svårt jag har att knyta ihop det här till något vettigt - är blod tjockare än vatten? Tror att det är det som har gjort att jag fastnat för dessa två filmer - då de tydligt hävdar att så inte behöver vara (kan men behöver inte) fallet. Band mellan människor (eller sengångare och mammutar) byggs upp och förtjänas.
Måhända har biologiska band ofta ett visst försprång men de sociala och psykologiska kan knappa in om individer tillåts tänka självständigt och ifrågasätta värderingar inom den egna gruppen - för att kunna ta ställning till dem. Filmerna visar att grupper av individer som både är olika OCH delar grundläggande värderingar är oerhört överlevnadskraftiga. Jag gråter av rörelse när lejonet i Ice Age vänder ryggen åt sina likar på grund av olika värdegrunder och som trots kraftigt grupprtyck och positionering följer sitt eget hjärta - och istället slår följe med sengångaren och mammuten på deras uppdrag. Civilkurage och mod. Gillar det!
Att inte ha sett tecknad film som barn har gjort det svårt för mig att hänga med i handlingen som vuxen (eller så har det att göra med nån annan kognitiv defekt som jag inte vet om och hursomhelst inte vill kännas vid). Jag fattar helt enkelt inte tjusningen och sitter och tänker på något annat när dottern vill se film med mig.
Inte förrän jag såg Ice Age vaknade jag. Ikväll såg jag Monsters vs Aliens (liksom uthälld i soffan med äckligt mycket lösgodis). Både filmerna gör nåt med mig!
Handlingen är inte intressant egentligen (eller så förstår jag fortfarande inte riktigt), mitt fokus ligger på relationerna. Karaktärerna bygger på extrema olikheter och konflikterna mellan dem är påtagliga tills gemenskap, solidaritet och ansvarskänsla uppstår. I tecknad eller animerad film är det lätt att åskådliggöra olikhet...man tar olika varelser eller djur och saken är biff. När de börjar bli en grupp ser man hur lika de är egentligen, trots de attribut som till en början gjorde dem olika. Jag gör genast om dem till människor - kanske för att jag inte förstår annars, inte finner det trovärdigt att sengångare jagar mat till spädbarn eller helt enkelt är mer intresserad av människor.
Oj vad svårt jag har att knyta ihop det här till något vettigt - är blod tjockare än vatten? Tror att det är det som har gjort att jag fastnat för dessa två filmer - då de tydligt hävdar att så inte behöver vara (kan men behöver inte) fallet. Band mellan människor (eller sengångare och mammutar) byggs upp och förtjänas.
Måhända har biologiska band ofta ett visst försprång men de sociala och psykologiska kan knappa in om individer tillåts tänka självständigt och ifrågasätta värderingar inom den egna gruppen - för att kunna ta ställning till dem. Filmerna visar att grupper av individer som både är olika OCH delar grundläggande värderingar är oerhört överlevnadskraftiga. Jag gråter av rörelse när lejonet i Ice Age vänder ryggen åt sina likar på grund av olika värdegrunder och som trots kraftigt grupprtyck och positionering följer sitt eget hjärta - och istället slår följe med sengångaren och mammuten på deras uppdrag. Civilkurage och mod. Gillar det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
